Stumblin’ in
Anar ja ett litet genombrott kan händ? Teckenträningen med Besta går framåt. Tålamod är en dygd. Lite grand har vi hamnat i läget envisast vinner. Tålmodigast vinner är kanske en mer rättvis bild av det. Jag är tålmodig och tydlig. Ser till att hålla hög motivation i träningspassen, skott gör gott bland annat, men jag ställer krav med. Ser till att hon genomför, vi genomför, när hon letar genvägar. Jag ser det så tydligt nu med, mixen hos henne i träningen. Det är lite av osäkerhet men också en del bekvämlighet. Osäkerheten får jag koll på genom att se till att hon är i rätt balans, det är hon inte så länge svansen går som en visp efter ett stopp till exempel, jag behöver dämpa henne där, få ner henne i rätt balans. Då kan hon både häger och vänster. Bekvämligheten botas på samma sätt men också genom skott i området(tack Nina) eller kastade tennisbollar, skotten och bolarna får henne motiverad och då glömmer hon bort bekvämligheten. Med de hör åtgärderna har vi för tillfället vippat över lite och galna hållet. Hon är rätt vild i träningen nu, taggad och hoppig men jag får försöka vinna strid i taget tänker jag, får vi bara hål på vår teckenträning ska vi nog kunna bota det andra sedan.
Gulliga Lillie är som bekant sjukskriven. det är ingen rolig hund att ha sjukskriven. Hon är inte av modellen som tycker det är skönt att slippa gå it i höstrusket. Tvärtom. Mer av den hetsiga sorten som kastar sig ut i uppgifter, in i leken och fram i terrängen. Burdus. Det har hon alltid vart så det är inget nytt nu. Men energin är uppdämd och hon ör lite för frisk för att vara sjuk så att säga. Jag fick ett doftljus som ska sprida lugnande dofter för hundar. Doften skapar en känsla av trygghet och ro och bidrar till en harmonisk atmosfär i hemmet. Jag tänker att jag ska pröva det i helgen och se om det lugnar henne. Jag har lite svårt att tro att det fungerar på riktigt men placeboeffekten ska inte heller underskattas så det är nog värt ett försök i alla fall. Vem vet kanske ligger vi här allihop och snarkar gott till ljusets fladdrande låga imorgon kväll. Pal skulle behöva lite dämpning med för han är också rätt energifylld och småstökig när han snubblar in i köket om kvällarna nu. Harmonin saknas helt klart. Jag försöker sysselsätta honom medan dagsljuset finns kvar men kvällarna blir långa i alla fall. Igår bet han loss ett blad från en av julstjärnorna i köksfönstret. Som tur var åkte inte hela växten med kruka och allt i golvet utan balanserade kvar på fönsterbrädan medan jag grälade på Pal. Tack och lov för tuggben tänker jag, och för att vi har en helt liten butik fylld med sådana i andra änden av slottet. De tuggbenen räddar oss från många utbrott och slottet inrednings från förfall. Vi letar förresten efter en powerbank vi vet vi har någonstans, betoning på någonstans. Jag ska ha det till en värmeväst jag köpte men det går inte att finna. Powerbanken. Däremot hittar vi en massa annat när vi letar. Och en hel väldig massa damm som påminner oss om det akuta läget av städbehov på allt över hundrasextiocentimeters höjd för jag vet inte när någon av oss städade där. Jag har liksom fullt upp att hålla jord och damm borta från golv och bänkar. På en liten träskylt vi har i köket står det ”bättre lite skit här och där än ett rent helvete” och jag håller mig till den, glömmer dammet och städbehovet och sitter stadigt kvar på stolen. En annan dag tänker jag, En annan dag.
