Stunder av det vackraste
Jag tar in ljuden, blundar och lyssnar. Ett par tranors skränande i morgonen, ett avlägset hundskall och vingslagen från ett streck med grågäss som drar förbi till ploppandet från ekollonen när de slår i marken eller bilarnas tak. Annars ör det tyst. Tyst och stilla som i höstens annalkande och tidiga morgontimmar innan dagen riktigt kommit igång. Lite avvaktande. Det är tre dagar in i september nu och vi bjuds brittsommar. Hallelujah sjunger min sommarälskande själ och tar emot med hela sinnet och slår upp dörren på gavel till slottet och känslorna. Så underbart med ett extra varv sommar när jag trodde allt var förbi. Ynnest och nåd. Tjugotre grader varmt och jakt i kortärmat igår. Det klagar jag inte på. Som vanligt är man sig själv närmast och jag njöt verkligen av finvädret hela dagen, fast på hemvägen påmindes vi om att alla minsann inte hade fått finväder i vårt avlånga land utan istället hällregn och rejäla översvämningar följda av stor förstörelse samtidigt som vi njutit av solen. Insikt.
Vi har haft några fina jaktdagar den här veckan och några riktigt fina upplevelser tillsammans med hundarna. Jag skulle vill omvända dem till ord och få ner dem på pränt men jag vet inte om det låter sig göras. Vissa saker upplevs otvetydigt bäst precis i stunden och är svåra att återge med bokstäver. Men jag försöker ändå. Tillfällena handlade om kommunikation och att höra den finstämda hundarna förmedlar. Vid ett tillfälle var det Vi. Jag bad henne söka av ett mark avsnitt med riktigt hög vegetation vid en liten bäckfåra. Ett begränsat område där jag misstänkte det kunde finnas någon skjuten and kvar. Hon gick ut i området med liksom fastnade på en plats och ville inte riktigt komma igång med sökandet. Avvaktande. Efter en kort stund kom hon tillbaka in och jag skickade t henne igen, med lite mer tryck i rösten men då verkade hon ovillig och stannade några meter ut och tittade på mig som hon funderade över huruvida hon verkligen skulle jobba mer. Trött kanske tänkte jag, på gränsen till utmattad möjligen? Men efter en halv dag stämde det inte riktigt. Så jag tryckte på henne igen, Tyckte hon allt kunde anstränga sig lite mer. Hon gick in i vegetationen igen, på samma ställe med lite mer engagemang. Sekunden senare for ett rådjurskid ut ur det täta gräset vid bäckfåran och jag fick förklaringen till hennes tveksamhet. Fröken Vi vet väldigt väl att vi inte jagar klövvilt och det nog ”men hallå det ligger ett kid här, ska jag verkligen stöta det här?” hon sa till mig när jag inte riktigt lyssnade och förstod. Äldre hundarnas erfarenhet gör mig i lika delar knäsvag, tårögd och lycklig. Om jag bara kunde lyssna ordentligt. Erfarna hundar är sannerligen oslagbara i det jaktliga. Och i mycket annat med förstås.
Jag funderade över tiden igen under gårdagens jakt och det där med att livet och tiden tycks gå i cirklar. Bland skyttarna fanns många bekanta ansikten för mig. Människor jag stött på och lärt känna för många år sedan fast i helt andra sammanhang än genom andjakter och hundar. Är det ödet eller slumpen som gör att våra vägar korsas igen efter så många år och ser till att vi hamnar i ett gemensamt fast helt sammanhang ännu en gång? Inte vet jag. Kanske är det bara slumpen? Märkligt och fascinerade är det hur som helst och jag blev en aning filosofisk av att se de bekanta ansiktena så där tjugofem år senare och märka att dagjävlarna verkligen gått gräsligt fort och fart rätt hårt fram men såklart varit väldigt innehållsrika och fina med förstås. Men snälla, kan någon tala om för mig hur man bromsar tiden en smula? Hur jag ska få dagjävlarna att bli kvar lite längre och inte rusa så snabbt. Suck.
