Such a sweet dog
Pal är snart nio månader nu. Om tre dagar. Jag har sagt förut att han älskar att springa. Att han är lite speciell med sitt springande. Det var en underdrift och räcker inte, han är inte bara speciell med springandet, han är extremt exceptionell med det. Han springer som en idiot. Kraftfull och stark. Hundra meter hit och hundra meter dit. Far som en hårt servad tennisboll på en alltför stor plan. Jag uppmuntrar inte det här springandet för det verkar vara väldigt självbelönande. Jag försöker kontrollera det istället, eller kanalisera det är nog mer rätt uttryck. Visst får han springa men inte vind för våg och hur långt som helst. I träningen jobbar vi med koncentration i letandet, han behöver inte få belöningar av att springa tänker jag men däremot för att gå ner i fart och leta koncentrerat. Därför har jag satt ihop hans ”springa långt och rakt linjer” med ett letande på slutet nästan från början. Röda bollar eller röd dummie i slutet av linjerna. Eller dolda i vegetationen i den mån jag finner undervegetation den här tiden på året. Där ligger tyngdpunkten i hans utbildning. Med andra hundar har jag gjort annorlunda, haft en annan tanke och haft andra delar jag behövt förstärka/belöna. Anpassning efter individen. Han badar med, Pal, nära tio minus i natt men han plöjer fram genom isskärvorna i krondiket, simmar långa sträckor längs med i diket, ställer sig där han bottnar och står kvar i det iskalla och springer vidare med små istappar över hela ryggen efter det. Vad ska det bli av allt det här mer än möjligen vattensvans undrar jag?
Här är pocketcockern med sin senaste skosamling. She is such a sweet dog hon med .Jag gillar särskilt hur hon sorterar skorna parvis 🙂
Men han kan göra saker försiktigt med. Mitt i allt det explosiva är han en känslig själ. Smyger försiktigt upp sitt huvud och framtassarna i mitt knä när jag sitter och skriver. Lägger de skruvade öronen bakåt och ler med kisande ögon, söker en klapp och en stunds bekräftelse medan vi väntar på att det ska ljusna så vi kan gå ut. Han lyssnar och tar in, en tillsägelse av mildare sort brukar räcka för att han ska bli prydlig och ordentlig. Det är annat än hans lilla storasyster Lass som behöver höra instruktionerna både HÖGT och FLERA gånger. Det är skönt med mjuka hundar som lyssnar och tar åt sig men det ställer rätt höga krav på föraren. Ett visst mått av fingertoppskänsla är nödvändigt för att inte köra fast eller skapa osäkerhet. Med hundar av Lass typ, den tåligare sorten, kostar det inte så mycket att göra fel för de tar lite lättare på saker och ting och prövar glatt en gång till. Och en till. Baksidan med sådana hundar är den samma som framsidan. Det tåliga, starka, stundtals envisa och oresonliga. Det är plus och minus i varje hund och i varje stund tänker jag. Det är tjusningen och förfäran, topparna och dalarna. ”He is such a sweet dog” – säger jag om Pal, och sedan säger jag det om Lass också, fast med en annan tanke.
