Surrond yourself with dreamers, and the doers, the believers and the thinkers..

Vad är det med vattnet i köket? Det som serveras i den vita lilla keramikskålen med texten ”Dog” framför vedspisen. Någon alldeles särskilt tydligen för varje gång hundarna släpps in i köket töms skålen i ett nafs. Jag fyller på och de dricker tills det är slut igen. Är det kanske som för mig och tedrickandet? Att teet smakar extra bra i favoritmuggarna precis som vattnet i den vita skålen? Jag minns min första katt som jag hade för längesedan. Peppe med den vita svanstippen. Han hade en förkärlek till vattnet på  övervåningen, det som kom ur kranen i badkaret. Så snart jag gick upp till badrummet, vilket var ganska ofta eftersom nedervåningen saknade badrum, sprang han efter och hoppade upp i badkaret och jamade. När kranen var på lapade han vatten en stund och var påtagligt nöjd. Samma vatten som vi hade i resten av husets kranar. Heligt vatten kanske? Eller en extra god smak när vattnet passerat några fler meter rörledning? Jag får finna mig att aldrig på något svar på den frågan, lika lite som den varför hundarna älskar vattnet i den vita skålen extra mycket. Vissa saker ska kanske är avsedda att döljas i hemlighet?

Ytterligare en gråmulen novemberdag går mot sitt slut. En fin dag denna med, frisk och skön och novembergrå. Jag förvånar mig själv genom att trivas med november och de tidiga, mörka kvällar med innepyssel och tända lampor. Det låter nog annorlunda fram emot februari misstänker jag, när leda och rastlöshet tar vid. För stunden trivs jag i alla fall med mörkret, jag ska ta tillvara på det, pyssla och baka kakor och njuta av stillheten så länge det går.

Lilla Rota och Fröken Vi ligger på bruna mattan i puben. Fröken vi tuggar på ett hjorthorn och lilla Rota ligger intill sin idol och tittar på, så nära det går utan att störa. Vilket innebär ungefär fem centimeter från Vis mun och hjorthornet. Trygg och till synes avslappnad ligger hon där och avvaktar. Hon läser av stämningen, språket och tar möjligheterna när de kommer. Som när Vi plötsligt vänder bort huvudet en stund. Då biter Rota försiktigt på änden av hornet och kikar lite under lugg för att se om det är godkänt eller inte. Ibland tillåts hon fortsätta med gnagandet och ibland sänder Vi ut onda ögat så hon får avsluta och lägga hakan mot bruna mattan en stund till. Övriga flockens hundar är måttligt intresserad av de yngstas förströelse och ligger istället utslagna i bäddar och på golvet lite här och var, förutom Lyra som ligger i slottsherrens knä i pubens clubfåtölj. Drottningstronen såklart!

Idag har vi varit ute och tränat våra egna hundar. Söndagslyx att kunna gå ut i lugn och ro och träna när man känner för det och när inspirationen flödar. Det gör den inte alltid förstås men går man väl ut brukar det lösa sig i alla fall. Bruna Mer fick jobba med lite apportering tillsammans med Lakrits och jag fick möjlighet att fixa lite med den brunes avlämningar och lite annat som han intagit en något slarvig attityd till efter höstens jakter. Lakrits hoppade staket och hämtade apporter och var glad och nöjd. En sväng med Rota blev det med. Denna bruna, lurviga lilla valp som faktiskt inte riktigt liknar en hund just nu utan mer något annat djur. Jag kan bara inte bestämma mig för vilket. Vi gick i för henne nya marker där hennes mentalitet testades en del eftersom vi tog en sväng i bågskyttebanan med alla tredimensionella djur. Lite otäckt var det men spännande och nyfiket var hon framme och kontrollerade varje djur med lite stöd av mig. Hon avreagerade fint och släppte snart gummidjuren och vi gick vidare till en gräsmark för lite undersökning och ”jaktmiljösträning”. Livet är allt bra kul tyckte Rota och jag är benägen att hålla med. Fantastiskt kul faktiskt och fyllt av möjligheter. Fast allt är inte kul hela tiden såklart. Bästs stelhet och hälta kom tillbaka igår igen efter att vi minskat kortisondosen sedan några dagar. Det känns inte alls bra faktiskt men nu är det som det är. Efter veterinärkontakt bestämdes att dosen får ökas igen så får vi fortsätta ta det lugnt ännu ett tag. Bakslag är aldrig roliga.

En av dagens bättre upplevelser var slottsherrens och Lyras lilla jakt runt slottsknuten som renderade i ett bra sökarbete, en fin stöt, en fullträff med fälld fasantupp och en snygg apportering. Jakt när den är som bäst! Fasanen hänger nu tillsammans med kaninen från gårdagens lilla jakt och inväntar att bli en fin söndagsmiddag på slottet vilken söndag som helst. Fasangryta med bacon, äpple och svamp har blivit en favorit.

Vi har städat lite utanför slottsknutarna med. Ett evigt pågående arbete där man alltid känner sig otillräcklig. Särskilt under november då inget längre går att dölja något bakom grönskan och inte heller under snön eftersom den inte kommit än. Tack och lov i och för sig. Boden vi har i slottsträdgården förfaller allt mer. Den kan snart liknas vid en slottsruin. När kraft, ork och motivation infinner sig får vi ta tag i det. Ett tag till tar vi på oss skygglappar och låter förfallet ha sin gång. Tuppen Emil och den grå hönan som fått namnet Emilia av slottsherren eftersom det kändes rimligt och passande till Emil har flyttat in i hönshuset och den mindre hönsgården vid sidan om boden efter att ha bott ute tillsammans med fasanerna hela sommaren och hösten. Vi hämtade hem dem från deras gren i aspen där de sitter om nätterna när det mörknade ikväll. Nu känns det bra att ha dem inne i det vinterbonade lilla hönshuset som slottsherren fyllt med kutterspån och doftande hö. Jag tror de ska trivas även om de säkerligen kommer kännas sig begränsade och sakna sin frihet. Men hönsgården har de tillgång till och i ärlighetens namn har det sällan rört sig utanför en radie av tio meter under hela sommaren och hösten även om de haft möjlighet, så det här ska nog bli bra det med. Rävsäkert är det i alla fall och frostfritt och det känns bra. Bara jag nu inte glömmer att öppna hönshuset för dem imorgon. Jag får nog sätta ett alarm på mobilen för säkerhets skull.