Synliga resultat av träning kommer snabbast hos dem som är helt otränade

Träning ger resultat. Det borde jag verkligen veta vid det här laget. Ändå blir jag glatt överraskad varje gång resultaten visar sig. Som med lilla Till. Hon tar sig. Träningen tar sig. Sedan några veckor tränar jag henne mer ”på riktigt”. På två sätt egentligen. Först den mer vardagliga träning som består i att jag tar henne och Mer själva på en morgonpromenad. Då traskar vi på, de får gå mycket vid min sida och vi tränar vardagliga saker som att sitta kvar medan jag kliver över diken och att stanna omedelbart och slå ner rumpan om jag kastar iväg en boll. Öva på att sitta kvar när jag går på utetoaletten bakom en gran får hon göra med eftersom baljorna med te och citronvatten jag häller i mig varje tidig morgonen behöver ut. Den andra delen är en mer genomtänkt träningsstund då det är bara Till och jag. Vi jobbar med linjetag och bygger upp fyrkanten med cirka femtiometers sträckor. Till träningsplatsen går vi fot och när vi kört igenom det jag tänkt avrundar vi med lite stadgeträning inför kastade apporter innan det blir hopp och lek. Jag har tränat henne några veckor nu och resultatet har inte låtit vänta på sig. Det har verkligen skett en rejäl utveckling bara på den här korta tiden. Vi har kul ihop och vår inställning till träningen är fortfarande ren och oförstörd. Lilla Till är galet snabb och ambitiös och hennes koncentration i apporteringsträningen är långt över förväntad. Hon är ju ändå en sprallig cocker tänker jag. Det är så glädjande att bli lite överraskad och hamna på plus. Jag förväntar mig inte så hemskt mycket i apporteringsväg av en ung cocker heller och det är förstås en del i att jag blir glatt överraskad så pass lätt. Med de yngre retrievrarna har jag nog dessvärre en annan inställning. Där förväntar jag mig att de ska ”ha det” på ett helt annat sätt så de behöver nog utföra något i hästeväg bra får att jag ska bli överraskad. Snarare blir det åt andra hållet, att jag med mina högt ställda förväntningar blir lite besviken istället. Urbota dumt. Varför är det alltid så mycket lättare att slå ur underläge?

Det är lite småoroligt i köket ikväll. Den gula valpen och pocketcockern kan inte enas om vem som ska få ha favoritbädden vid mina fötter. De verkar inte ha lust alls att knö. Just nu ligger den gula i bädden och pocketcockern vankar missnöjt fram och tillbaka över köksgolvet samtidigt som hon ”pratar” uppoffrande. För en stund seds var det tvärtom. Då låg cockern gott i bädden medan den gula vankade fram och tillbaka och fram och tillbaka tills jag höll på att tappa humöret fullständigt. Båda två låter meddela att de trivs bäst när det är som vanligt. Det vill säga att var och en av dem får exakt som den vill. Jag upplyser dem och att det inte kommer att hända just nu utan de måste samarbeta och dela med sig. Väldigt skitsvårt tydligen. Under tiden de funderar över hur de ska lösa samarbetsproblematiken fick de gå ut i hundhagen en stund medan jag smider onda planer om att byta ut dem mot en katt.

Jag har funderat lite på en katt igen. Inte för att det kommit in fler möss i slottet men för att jag gillar katter och såg en sådan fin katt i ett inlägg. Men jag såg några andra katter med, på bilder från en hunduppfödare som förutom att föda upp hundar föder upp katter. Inte vilka katter som helst heller visade det sig utan Sphynxskatter. Sådana där nakenkatter. Allihop ser ut som ET om ni minns honom och kan vara det fulaste jag sett. Fast jag känner mig elak bara av att tänka så för inga djur är ju fula egentligen. Inte ET heller. Det är insidan som räknas. Men jag kan ändå inte förstå hur någon på allvar kan välja en nakenkatt när det finns katter med päls på. Tydligen är de väldigt poppis de där katterna. De nakna. Och svindyra. Kanske jag skulle ge mig på att föda upp nakenlabradorer? Med rosa nos och ta dubbelt betalt.