That’s us, that’s right

Talgoxarna sjöng in våren igår. Det som skulle kunna varit våren. Idag är det jag, korparna och tystnaden igen. Och snön. Here we go again. Men hundarna är lyckliga och jag klagar inte. Bara ett litet tyst gnäll över förlorad barmark. Inte mer än så.

Inne nu. Mörkt utanför och chokladteet upphällt, valpen vid fötterna. Hon som inte riktigt är en valp längre. Det kanske snart är dags för en ny tänker jag och skyndar mig att slå bort de tankarna. Jag knäpper fram Toby Keith på Spotify och startar en ”best of” lista. American Ride först. Jag gillar countryrockaren fast jag gillar inte alltid hans åsikter. Men det är väl en annan sak tänker jag. Tyvärr få jag ändra mig till ”gillade” istället för ”gillar” när det gäller Toby för jag hörde på radion idag att han gått bort. Han med. Det är ledsamt såklart, han var alldeles för ung och hade säkerligen väldigt mycket kvar att uträtta, saker att glädjas över och människor att älska. Jag tänker att ingen går säker. Förbannade cancer. Och jag tänker på hur man bäst ska ta vara på sina dagar. Tänker på hur jag ska ta vara på mina. Jag vill bromsa upp lite, hinna med. Hm. Skynda dig älskade, skynda att älska..

Mama gets her box off watchin’ ”Desperate Housewives”
Daddy works his ass off payin’ for the good life
Kids on the Youtube learnin’ how to be cool
Livin’ in a cruel world, pays to be a mean girl

That’s us, that’s right
Gotta love this American ride
Both ends of the ozone burnin’
Funny how the world keeps turnin’
Look Ma, no hands
I love this American ride
Gotta love this American ride

En vers ur Toby Keiths American ride, och så refrängen med då.

Innan snön satte fart idag, efter jag var klar med alla mina måsten och borden hann jag med varsin träningsrunda med Lass och lilla Till. Ärligt talat var jag inte supersugen på att ge mig ut i snöyran men ska något blir gjort får man bita ihop och göra det. Och har jag väl tagit mig ut är det ytterst sällan jag ångrar mig. Inte gjorde jag det idag heller. Inte alls. Men det var kallt. Jag tog lilla Till först och vi tränade på linjer. Gick runt fältet och lade ut dummie i lämpliga områden och flyttade oss in i mitten och körde ospårat ut till punkterna. Herregud som hon sprang, rasande snabbt gick det, och alldeles tillräckligt rakt. Ett par övningar till blev det, bland annat ett tillfälle för mig att stoppa på avstånd och dirigera höger. Vi avslutade med en markering där dummien dök under isen. Inte så lyckat avslut men sådant händer ibland och Till verkade inte särskilt bekymrad över det så varför skulle jag vara det? Sedan bytte jag hund och tog med mig Lass. Hon kan vara lite av varannan dag, varannan med stor lust till umgänge och samarbete och varannan till att vara lite mer i sig själv och nöjd med att dofta runt och undersöka världen på egen hand. Men nu har hon haft tre dagar på raken med fullständig närvaro i det vi gör, vilket säger mig att det nog är dags för en ”fridag” imorgon om jag inte vill ha ett bakslag där med. Hon fick hämta två markeringar idag, lite längre och lite krångligare terräng. Jag har verkligen fått igång med apporteringsträningen med henne nu och det är inte mycket alls kvar av ”grävanerbytet” beteendet hon hade som liten valp. Jag har väntat in henne och nu tycks hon ha vuxit förbi det. Det gäller att välja sina strider med de små tänker jag, så jag har låtit det vara och inte försökt träning igenom det. Nu gör hon det bra, är lättpåverkad med rösten om det skulle vara något, är snabb ut och lika snabb in. Vi har såklart en hel del att fila på med avlämningar och så men det är hon alltför ung för än så vi låter det vara lite vårdslöst och glädjefyllt. Jag har tänkt en del över det med, över det glädjefyllda och varför jag klarar att tillåta mig att vara så lössläppt och kravlös när det gäller cockrarna och deras apportering och är så mycket mer uppstyrd och noga med de unga retrievrarna. Varför jag gör skillnad och om jag ens är medveten om det. Men det är jag såklart annars skulle jag inte kommit att tänka på det. Jag tror det blivit tydligt för mig med tiden och med fler cockrar. Att det liksom blir genomgående så. Visst är alla hundindivider olika men det kan inte bara vara det som gör det. Det som gör att ingen av mina cockrar, hittills kanske är bäst att tillägga, blivit frågande eller osäkra i apporteringsträningens dirigeringsdel. Jag tror jag har svaret på frågan i mig själv men följdfrågan hänger kvar, varför är jag inte lika avslappnad med alla hundar? Det ska jag gå djupet med.