The early bird catches the worm
Jag sitter på altanen i den varma kvällssolen och njuter av tystnaden och vyn över de allt grönare fälten. I kanten av ett av dem tränar slottsherren och Vi med ett gäng dummie. Den gyllene hunden glänser i solen på fler än ett sätt och tycks vara väldigt glad över träningsstunden.
Lugnet har stillat sig över Kopparhult efter intensiva och roliga kursdagar med Oliver. Gästerna, kursdeltagarna och Oliver har åkt hem och kvar är vi med tystnaden och minnet av många fina apporteringsituationer, övningar och trevliga samtal. Det har varit intensivt, lärorikt och roligt men nu är jag trött och det ska bli skönt att få prata och tänka på svenska igen. Eller bara vara tyst. Medan kursdagarna pågått har sommaren kommit med full kraft och när jag lyfte blicken från hundträningen och diskbaljan idag efter flera dagars träning och markservice såg jag plötsligt hur grönskan formligen exploderat. Gräset måste växt nära tio centimeter sedan lördagkvällens regn och björkarna har slagit ut. Jag har sett en blommande gullviva idag och det är ungar i alla fågelholkar som finns runt slottet. I hönshuset kvittrar två pigga kycklingar runt den bruna hönsmamman medan den vita fortsatt ruvar troget. Någon sorts mammaförvirring uppstod hos de båda hönorna då den bruna plötsligt bestämde sig för att bli medruvare när det bara var en vecka kvar till kläckning och resolut tryckte ner sig in till den vita hönan. När kycklingarna kläcktes betraktade hon dem oavkortat som sina ungar. Det visade sig vara effektiv att glida med på en räkmacka. Trots genvägen verkar hon i alla fall veta vad hon ska göra och sköter kycklingarna med stor omsorg. Den vita hönan ruvar vidare och vi väntar. På den minimala viltåkern vi sått bakom huset kurtiserar en fasantupp med några hönor och äggtillverkning verkar vara i full gång. Tuppen kanske tänker som överskriften i inlägget ”den som sätter igång först når först framgång” och i de här fallet tror jag han har helt rätt. De andra tupparna är liksom redan försent ute.
Kanske är det så unghunden Flow också tänker då hon rusar fram genom livet? Fort fram mot snabb framgång. Vi har inte riktigt samma åsikter där. Hon glömmer sina ”basics” och då är det svårt att nå riktigt framgång. Vi fortsätter jobba på vår relation, vår gemensamma relation och jag sliter på med våra basics. Ett tag nu tycker jag det har gått knackigt. Jag känner mig otillräcklig, Flow känns speedad och jag är tveksam till om det kommer att bli någon framgång varken förr eller senare. Fast idag var det bättre igen. Peppad och inspirerad efter träningsdagarna med retrievrarna känner jag trots allt ett uns av ”ingenting är omöjligt och det SKA gå” i bakhuvudet. Precis som med den vita hönan och hennes ruvning tvingas jag vänta och se, några avgörande resultat är inte att vänta den närmste tiden.
Att få inspiration är viktigt och jag finner den på olika sätt. Nu under långweekenden genom att se hundar i träning och att träna själv men kanske allra mest i de samtal och diskussioner som uppkommer efteråt, särskilt i de fall där övningarna inte går klockrent eller hundarna inte agerar som förväntat. De samtalen tillsammans med människor med ”samma tänk” är otroligt utvecklande och inspirerande. Det för mig framåt. Det får mig också in på banan ordentligt igen och gör att jag känner att mitt val att jobba med hundar och deras förare känns riktigt och rätt. Romantiska cafe’drömmar och orangerier får vänta ytterligare några år för jag har så många hundar att träna först och så mycket mer att lära. Glad över den insikten vilar jag nu i tystnaden och laddar om för en vanlig sketen tisdag i morgon. Med glädje.
