”The hard way is the fast way. Do it right the first time and you won’t have to do it over next time” – James Clear

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Så rätt och riktigt. I hundträningen med. Fast det är inte alls lika lätt att leva upp till det. Till att börja med måste man ha tillräcklig kunskap om det man gett sig in i för ett veta vad som är rätt att göra. Sedan är det inte helt säkert att man ser vad man missar. Eller tillåter. Små detaljer som går en förbi. Därför är det så bra att träna tillsammans ibland, eller ännu bättre vara några tillsammans som tränar en hund i taget. Ärliga, uppskattande ögon som studerar och reflekterar över det som sker med ödmjuk inställning. Som lägger märke till detaljerna, som att hundens fokus inte är helt rätt eller kanske ser den lilla överslagshandlingen hunden visar i samband med avlämningen. En liten grupp människor som tillsammans beskriver vad de ser utan att värdera eller bedöma. Så värdefullt och utvecklande. Vi lär oss otroligt mycket av att studera andra, både hundar och människor.

Det har varit träning av unga hundar här nästan hela dagen idag och vi har gjort just det. Haft ute en hund i taget i marken, gjort några uppgifter och diskuterat vad vi sett och vad som eventuellt kan göras lite annorlunda för att förbättras eller för att minimera risken för osäkerhet eller konflikt mellan hund och förare. Sådana här dagar är några av det absolut bästa arbetsdagarna för mig och jag känner mig nöjd, upplyft och behagligt trött.

På kvällen när jag sitter med mitt te och datorn vid köksön och valpen som vanligt sover vid mina fötter läser jag några reportage med Jens Fredricson. För jag tycker han är en sällsynt klok och förnuftig hästkarl och alltid har bra saker att komma med. Han ”pratar” bland annat om vikten av den ”gråhåriga” kompetensen, de där äldre som kanske inte syns så mycket på sociala medier men fortfarande finns bakom allt brus. Jag tänker lite extra på det inom hundträningen med, hur mycket jag lärt av de numera ”gråhåriga” och vilken erfarenhet och kompetens de har. Det finns mycket kunskap att hämta från dem som hållit på länge med något och bara att höra dem berätta om tider som varit och hundar de tränat ger så mycket. Vi har alltid något att lära av varandra, särskilt av dem med lång erfarenhet inom området vi intresserar oss för.

Ett ”urklipp” ur en av intervjuerna med Jens Fredricson:

”Tränare och ridlärare måste ta en större roll i ekipagets utveckling och grundridningen måste högst upp på agendan. Det är ett par av Jens huvudbudskap för dagen.
– På riksanläggningarna har vi döpt om grundridning till framgångsridning. Det låter mycket roligare. Enda sättet att få framgång är att jobba med grunderna.

Han vänder sig mot förenklade expertråd i sociala medier och hyllar i stället den ”gråhåriga” kompetensen hos tränare som har varit med länge.
– Det krävs ett väldigt tränat öga för att träna på rätt saker. Annars blir det lätt att man tränar på det som inte ser bra ut för stunden. Ofta sitter det i grundridningen, anridningstekniken, handen och andra frågor som du måste jobba väldigt långsiktigt med.

Många skyller också sina egna tillkortakommanden på hästarna.
– Hästen är aldrig problemet, det är ryttaren som är problemet. Dit måste du komma och den ödmjukheten måste du ha för att lyckas. Det är en tröskel som du måste ta dig över själv.”