The republic of good enough

Jag kör mitt morgongymnastikpass på yogamattan framför kaminen med en motsträvig kropp. Den knäpper, skaver och värker och känns allmänt tung och otymplig och inte alls sådär smidigt yogavig som jag önskar. Inte i närheten av. Kylan är tillbaka, utanför ligger snön vit och ren och minusgraderna har sakta tickat neråt under natten. Min kropp gillar inte kylan, svarar på den som en gammal seg, svårstartad bilmotor. Inte för att jag sovit ute i minusgraderna i natt eller för att vi inte har varmt inne utan mer för att jag jobbar ute hela dagarna och kylan tar. Hårt. Men det får ändå vara hur mycket vinter det vill, och blåsa från norr om det skulle vara så. Det är helt okej, bara jag får kliva upp ur sängen varje morgon och vara med.

Och med gymnastikpassets hjälp och understället på är jag snart redo att möta dagen och snön. Jag startar upp datorn och ställer fram frukosten. Den som är den samma i stort sett varje morgon alla årets dagar. Jag gillar den bäst så. När datorn vaknat, den är betydligt snabbare igång än jag, knappar jag in mig på mailen och sedan vidare till facebooksidorna för mina coachinggrupper för att se om någon ställt en fråga eller undrar något. Det har någon så jag svarar på det. Jag tänker lite med, tänker på om det finns ett bättre alternativ till facebokgrupperna för grupperna, någon annan form av kommunikationskanal och gemenskap som fyller ändamålet och blir lite tydligare. En utan så många distraktioner runt det verkliga ämnet som facebook oundvikligen ger så snart du loggat in där. Jag har svårt med reklamen från andra grupper och annan reklam i som ständigt rullar fram i flödet när jag ska söka upp de grupperna jag administrerar. Reklamen stör, splittrar mitt fokus och för mig på villovägar. Det ligger väl på mig förstås, att inte låta mig störas av det som rullar förbi i ytterkanterna. Men jag tycker det är svårt oavsett. Att hantera all den information som strömmar över mig utan att jag bett om den.

När jag tänker på de senaste mötena med hundförare i kursverksamheten slås jag av tanken att vi alla borde tillåta oss gå med i ”the republic of good enough” för så många av oss har så högt ställda krav. Väntar oss i stort sett perfektion. Av oss själva och att vi ska göra alla rätt med hunden och i träningen. Det är inte lätt att vara hund heller tänker jag. Allt för mycket att leva upp till. Förväntningarna hos föraren kommer av olika anledning, ibland en helt ny förare som satt en målbild utan vetskap av vad det innebär att lära känna och utbilda en hund, ibland av en förare med tidigare framgångar som egentligen redan haft sin ”once in a liftetime” hund och vill att nuvarande hund att nå samma status. Och så de som så hett önskar. Önskar att det ska gå vägen den här gången efter att kanske haft några hundar innan där slutmålet trasats sönder på vägen av olika skäl. Några andra med, de som är perfektionister i sig själva och vet vad de vill och hur de med noggrannhet och struktur ska ta sig dit men liksom glömmer bort att de ska ha en individ till med sig på samma resa. Så. Det är en av mina högsta önskningar för det här året, att så många hundförare som möjligt går med i the republic of good enough där det är tillåtet och helt okej för föraren att träna lagom mycket, för hunden att springa tillräckligt rakt och vara alldeles tillräckligt bra på att lösa en markering eller gå fot vid sidan. En vänlig och tillåtande plats där alla gör så gott de kan med de förutsättningarna de har och finner uppriktig glädje i det. Jag drömmer om det. Den goda sidan av hundträningen där själva vägen och glädjen i relationen till hunden och träningen går före resultat och framgång. Jag tänker också att hundträning är så mycket mer, det är att lära känna en individ av en annan art, det är att lära känna sig själv och se sin egna brister och förmågor, och det är att lära sig kommunicera på hundars vis och våga var nytänkande. Och framför allt. Det är fantastiskt kul om man bara sänker axlarna lite.