The road to success
Förmånen med att få vakna tillsammans med hundflock. Glada svansa, lyckliga tillrop och glittrande ögon möter mig och dagen när jag kliver ner för trappan. Varje ny morgon med samma glädje och intensitet. Happy days! Hela tiden. Deras energier smittar såklart och jag vaknar snabbt för det finns inte direkt något alternativ. När hälsningsprocesen är över och dörren öppnad ut mot hundträdgården och de har gjort det de ska och vänt in igen väntar FRUKOST. Dagens viktigaste måltid och frågar man Besta är den livsavgörande. Totalt. Hon är den mest matglada av de matglada och kan omöjligt ha alla fyra tassarna i marken samtidigt innan maten är serverad och uppäten. För hon steppar när hon äter med. Det är verkligen en ren kraftansträngning för henna att uppföra sig och vara stilla utan mat i magen. Omöjligt. De andra har en lite mer avslappnad inställning till frukosten och står inte och fallen om den blir försenad. Det tror jag nästan Besta gör. En tidig morgon utan mat är inget alternativ och en fullständig kollaps henne.
Efter maten är vi alla på gång. Somliga, som Wirre måste leka en stund och köket fylls av galoppsprång, piruetter och klätterövningar. Jag styr undan det med ett tuggben eller ett kex. Besta fortsätter hoppas på mer mat och de andra lägger sig och vilar efter frukosten medan jag äter min frukost innan morgonpromenaderna tar vid. Det är ren och skär friskvård känner jag, med alla morgnar tillsammans med hundflocken. Fast när jag tittar ut undrar jag lite över dagens friskvårdseffekt. Det småregnar och är bara några få plusgrader. Helt okej om det varit i mars förstås men ni i slutet av maj har jag lite större förväntningar på vädret. Men kanske är det tvärtom förresten, gångerna det tar emot lite att ge sig ut är förmodligen de som ger allra bäst friskvård. När man kommer ut i naturen och fört rört på sig trots en aning motvilja.
Jag lyssnar på en intervju med en framgångsrik hundtränare som bakgrund till morgonsysslorna, han får ur sig så många vettiga tips och tankar kring unghhundsträning och valpar att jag måste stanna upp och höja ljudet för att ta in vad han säger. Han pratar om ”drive” i unghundarna och att valpar ”can’t do perfection” vilket jag håller med om helt och fullt. Att vara för petig med detaljer och perfektion med en ung hund kostar ofta något i andra änden. Min erfarenhet säger att det är ofta är här stress som osäkerhet och ljud skapas och inte alls i kastade apporter som många är så rädda för med unga hundar. För mycket perfektion i utförandet i för tidig ålder kan vara förödande. Viljan, lusten och glädjen över att få jobba både för apporten och tillsammans behöver få komma först. Först efter det kan det bli dags för prydlighet i utförandet. Tänker jag.
