The star still shines
”Varför blir hon aldrig trött” – undrar jag och tittar på duracellvalpen som far fram över golvet. ”Du vet väl att det är en cocker du skaffat” – kontrar slottsherren och tittar illmarigt på mig. Jämmer. Såklart jag vet. En cocker född till att orsaka kaos i fältfågelriket Jag får leva med att det blir lite kaos i mitt rike med. I mitt liv. Men snälla. Kan någon säga till henne att det är läggdags nu? För jag behöver sitta ner en stund. I stillhet. Tack.
Plötsligt blir jag bönhörd. Kraften tog slut och valpen somnar vid mina fötter. Jag flyttar mig försiktigt in till slottsherren i puben och där han lyssnar på musikklipp från Youtube med stor inlevelse. Jag blir aldrig musiker tänker jag medan jag tar in de vackra klara rösterna från systrarna i First aid kit och ser Frazey Ford och hennes musiker i en studioinspelning. Det var heller aldrig menat att jag skulle bli det tänker jag. Jag har inga gåvor inom det området alls. Men lyssna på andras musik går förstås utmärkt ändå och det gör jag gärna. Helst i lugn och ro där jag kan lyssna in text och sammanhang ordentligt. Känna inåt. Vi klickar oss fram mellan olika artister och låtar, lyssnar och känner efter. Berörs eller inte. Ofta har vi en ganska spretig och olika musiksmak slottsherren och jag men ikväll tycks vi vara eniga och bläddrar oss fram bland gamla favoriter och några nya. Vi fastnar extra länge vd Mark Knopler och Brothers in Arms tar vi flera gånger. Tänk så starkt tänker och blundar och lyssnar, att en låt kan hålla i så många år och vara minst lika bra nu som den var för trettioåtta år sedan när jag låg på rygg på golvet i skolans gymnastiksal och övade avslappning. Tiden igen tänker jag, denna väv av dagar och möten som blir livet. Den jag inte begriper mig på alls. Trettioåtta år och Knopfler sjunger vidare med samma röst stadiga röst men lite tunnhårigare. Några av raderna här:
Ute är kvällen tyst stjärnklar och kattugglan hoar i bakgrunden i när jag släpper ner valpen på gräsmattan. Jag lyfter blicken mot himlen och får direkt ögonen på stora och lilla björn och Orions bälte som miljarder av andra människor också ser när stjärnhimlen visar sig och så också gjort i tusentals år. Hänförd över både tiden och stjärnorna går vi in igen och stänger dörren för natten medan jag reflektera en aning över den senaste dagen som passerat i raden av dem alla. En fin dag. Jobb med fina människor och unga hundar och en äldre vikarierande. Möten med människor och hundar igen med andra ord. Givande. Vad vore vi utan varandra? En sen lunchpaus över en tallrik fil och müsli och sedan egen träning tillsammans med en vän som blev till after work i fin anda. Särskilt kul tyckte jag för jag tog unga Besta med mig ut. Hon som löpt klart och nu och legat på sparlåga ett tag med tanke på löpet och lilla Lass som krävt det mesta av min uppmärksamhet. Besta var nyfiken på den ”nya” hunden inledningsvis, på ett sunt, normalt och inte oväntat sätt men när ”jobbet” satte igång var fokuset där det skulle. Jag tycket hon gjorde det riktigt bra. Ett litet minus vid ett tillfälle, något fel måste jag ju leta upp, där hon växlade område och faktiskt struntade i min inkallning men det må vara hänt. Den styrkan hon uppvisade där är jag egentligen nöjd med även om jag hade uppskattat en bättre uppföljning på signalen. Men men, hellre en ung hund som vågar ta för sig och bärgar ”fågeln” än en som är avvaktande och försiktig. Jag väljer mina strider med omsorg och förstånd. Försöker åtminstone.
