The summer day

Det känns så avlägset. Varma sommarkvällar med myggsurr, svalor och grillen tänd. Som jag längtar. Men kanske är det ändå allra bäst just nu? När allt det varma och ljusa väntar. Jag har sett årets första tussilago. Det är inte långt bort nu. En liten hårt knuten knopp som inte orkat slå ut än. Jag tror att den liksom jag väntar på solens värme innan den vaknar till ordentligt.

Senare när vi sitter vid bordet och äter säger slottsherren att- ”Allt det där du berättade nu kunde du sagt på en minut”– och tittar menande på maten som kallnat på min tallrik. Kallnat eftersom jag pratat så länge. Det är väl sant förstås, jag kunde komprimerat berättelsen och slottsherren skulle förstått det viktiga i den alla fall men nu var det själva pratat som var det viktiga. För mig. Det som behövde ut. Samlade tankar av en dags upplevelser som behövde delas oredigerat i den långa versionen. Att ha en mottagare i andra änden av tankarna är nödvändigt emellanåt, någon som lyssnar, hmmar lite ibland, nickar igenkännande och säger ”ja det har du rätt i”. Vikten av att ha en lyssnare.

Jag påpekar det för slottsherren och han skrattar lite och säger att han redan vet det med och förstår. Men jag som vid det laget släppt på ”pratkanalen” fullt ut fortsätter prata och säger att det såklart är likadant med hundarna. Att det inte blir mycket till kommunikation om vi inte svarar dem när de säger oss något och hur otroligt ofta missförstånd i kommunikation och utebliva svar drabbar relationen negativt för någonstans är det ju det allt handlar när man jobbar med en hund. Relation och kommunikation. Och att vi inte lyssnar.

Det är ge och ta, och ta och ge. Hela tiden. Rent praktiskt med tänker jag med, vi tar med oss hunden på följsamhet i koppel genom att ta när hunden börjar sträva framåt och ge efter i samma stund den följer oss. Ta och ge efter. Tydligt och rakt. I annat med förstås. Det är så oerhört viktigt att vi gör det, släpper det mentala trycket i dirigeringsarbetet till exempel och ger efter direkt då hunden ger oss ett svar. Vi behöver fånga ögonblicken i kommunikationen, vara fullständigt närvarande, se vad hunden säger och inte missa chansen som ges i det ögonblicket då hunden svarar. Hundar är inte människor och bör inte jämföras med oss men kommunikation är kommunikation och när vi inte har det verbala språket gemensamt det ör vår uppgift att lära oss det andra för att undvika missförstånd och språkförbistringar. Och vi måste jobba på det hela tiden för relationen kommer aldrig att blir så där riktigt djup och äkta om vi inte kan kommunicera och förstå varandra. Jag säger att det är allt det handlar om. Och slottsherren hmmar och nickar och säger ”ja det har du såklart rätt i” och jag känner mig nöjd över att ha en lyssnare och han skrattar lite och säger att jag alltid har det fast jag fortfarande kunde sagt det jag ville ha sagt på en minut i stället för tio för han förstår. Men ändå säger jag. Jag ville får det förtydligat. Och bekräftat.

Efteråt slår det mig. Det är precis så det är när relationen djupnat och man känner varandra väl. Allt behöver inte sägas för man förstår ändå. Sådan blir kommunikationen med hunden också efter ett tag. Om vi sköter våra kort rätt. Det långa förklaringarna, samtalen och yviga gesterna vi kanske behöver för att nå varandra i det inledande dirigeringsarbetet går senare över till små rörelser, detaljer och kanske bara blickar vi utbyter med varandra. För vi vet och känner varandra så väl. Det är allt det handlar om. Visst är det fint på något sätt?

En dikt av den Mary Oliver, The summer day. Avslutet. Den sista meningen. Tänk lite extra på den.

Who made the world?
Who made the swan, and the black bear?
Who made the grasshopper?
This grasshopper, I mean–
the one who has flung herself out of the grass,
the one who is eating sugar out of my hand,
who is moving her jaws back and forth instead of up and down–
who is gazing around with her enormous and complicated eyes.
Now she lifts her pale forearms and thoroughly washes her face.
Now she snaps her wings open, and floats away.
I don’t know exactly what a prayer is.
I do know how to pay attention, how to fall down
into the grass, how to kneel in the grass,
how to be idle and blessed, how to stroll through the fields,
which is what I have been doing all day.
Tell me, what else should I have done?
Doesn’t everything die at last, and too soon?
Tell me, what is it you plan to do
With your one wild and precious life?