There is no mystery left…

Det är skönt att vara igång igen. En vanlig hederlig måndag med en del jobb passar mig utmärkt, idag blev det både en privatelev och kursavslutning för de unga hundarna som jag fått följa sedan tidigt i höstas. Vilken förmån att få följa dem från sex till sju månaders ”valpar” till nu då de är runt året. Förhoppningsvis får jag dessutom möjlighet att träffa dem en del framöver med. Det enda som inte passade mig så bra idag var vädret. Alltid detta väder. Oftast uppskattat men ibland lite i kärvaste laget. Som nu på eftermiddagen med blötsnö på tvären och blåst.

I helgen var vi i väg på en liten utflykt till Lidköping. Lidköping har på senare år blivit lite av en favoritsmåstad och vi tar en sväng dit ibland. Mest kanske för att köpa in lite muggar till muggmålningen på Iittala butiken som ligger där. Det var i alla fall så det började men sedan har vi hittat fler trevliga ställen i Lidköping som vi gärna besöker. Lidens plantskola bland annat. Där brukar plånboken lätt tömmas när vi gör ett besök och odlingsinspirationen flödar och växer. Plantskolan som har allt brukar det kännas som. Allt och lite till. Sedan förra året har tydligen plantskolan växt ur kostymen och hela anläggningen har flyttat till en stor fin lokal i ett av stadens industriområden. För oss blev det första besöket på nya stället nu i helgen. Jag brukar gilla förändringar och vara öppen för nytänkande och det var jag nu med. Det nya var stort och fräscht, luftigt och ljust men den riktiga plantskolekänslan hade nog blivit kvar på förra stället. Så det var med ett visst mått av besvikelse vi gick igenom de fina lokalerna. Det blir säkert jättebra det här med men det blir inte som det var förut. Den nya Lidens blommor påminde mer om de stora kedjornas anläggningar och den gemytliga charmen infann sig inte riktigt. Hur som helst så köpte vi vackra närodlade tulpaner och tre små mårbackasticklingar som jag ska försöka vårda ömt medan jag drömmer om våren och den riktiga odlingssäsongen.

Efter en tur till Iittalabutiken där vi kunde botanisera i lugn och ro nästan ensamma i butiken tog vi sedan en fika på Rådhuscafeet. Här blev upplevelsen lite tvärtom. Rådshuscafeet har nämligen inte alltid levt upp till förväntningarna men nu var det bättre än bäst. Här hade de också gjort om den del sedan vårt förra besök, nya möbler och nya färger i inredningen utan att ge avkall på den gammaldags atmosfären. Smakfullt och trivsamt. Vi beställde varsin varm lunchsmörgås på levain med mozzarella, soltorkade tomater och pesto som serverades med en fräsch sallad. Doften av örterna och peston gav ett sådant där härligt lyckorus som bara örter kan och den varma mackan kan vara något av det godaste jag ätit på mycket länge. Så kan det gå. Det fick mig också att fundera lite på det här med förväntan. Mina förväntningar på Lidens plantskola är höga, rent av skyhöga eftersom det varit absolut topp tio varje gång vi varit där. Med förändringen som skett nu kanske det var i det närmaste omöjligt för plantskolan att leverera på min ”förväntansnivå”? Rådhuscafeet däremot överraskade åt andra hållet. Så slog de också ur underläge eftersom min förväntan på cafeet innan besöket i helgen faktiskt var ganska låg.

Det är svårt med förväntningar och högt ställda krav, svårt att förhålla sig lagom till dem. Kanske är det också därför vi rätt så ofta blir besvikna på våra unga hundar. Många gånger har vi valt valpen ur en kombination där vi känner linjerna och vet hur hundarna brukar fungera. Vi har full koll på stamtavlan och vet hur många stjärnor som finns i den. Vi har tittat, frågat om råd och analyserat linjerna. Ofta är den nya valpen dessutom gärna släkt med någon av våra tidigare hundar, så att vi vet vad vi kan vänta oss. Redan från start. Jag behöver väl knappast säga att det sällan blir så. Våra höga förväntningar och jämförelsen med tidigare hundar trasslar till det från början. Jag har en god vän som på fullt allvar och med tydlig avsikt alltid väljer ny valp från helt nya linjer. Kanske till och med ny ras. För hen vill inte riskera att ha för höga förväntningar och jämföra. Jag tror det är sunt. En annan tanke hade varit att be en vän som man känner förtroende för att välja ut en valp och lämna över den utan att tala om vilka linjer som ligger bakom. Så man får ta sig an valpen och träna den efter vilken individ den är och inte efter hur valpens föräldrar eller släktingar i stamtavlan varit. Träna den med öppet sinne och opåverkade ögon och en del ”mystery left” att utforska och lära känna.

Ett annat mysterium i livet att fundera över är det här med att glädjas med andras framgång och att lyfta varandra. Här en dikt av Rupi Kaur som säger en del om det.

det som skrämmer mig mest är
fradgan av avund i våra munnar
när andra lyckas
och suckarna av lättnad när de misslyckas

vår kamp för att
lyfta varandra
verkar vara det svåraste
med att vara människa