This is us

Vi har stängt vårt fort och firar midsommar. Årets vackraste högtid tillsammans med Valborg och juldagens morgon,  så hednisk den än är. Midsommarafton alltså. Mobiltelefonerna är undanlagda, hundarna promenerade, snapsen upphälld och matjesilltårtan klar. Jag har tagit på mig en klänning istället för jaktbyxor och går inte att känna igen. För att man bör ha klänning på midsommar och för att jag behöver göra lite skillnad på arbetsdagar och högtider känner jag. Fast jag har inte bundit någon krans än men det ska nog hinnas med innan midsommarafton är slut. Vi har lite symboliskt dragit en provisorisk grind över uppfarten med (även om den mest är till för att hålla ystra och påhittiga hundar inom rimligt avstånd) så hundarna har fått hela gräsmattan till sitt förfogande för midsommarfirande och bengnagande. Ändå ligger de såklart hela högen runt våra fötter. Ibland tänker jag att vi skulle haft lite större ytor i vårt slott, så hundarna och vi själva hade fått lite bättre utrymme men efter vad jag ser nu och har sett många andra gånger så skulle det inte spela någon roll med ytorna. Hundarna ligger där vi är oavsett. Särskilt cockrarna. Just nu har jag en brun cocker vid varje fot och förut när jag gick på toaletten fick jag knappt upp dörren när jag skulle därifrån för att två bruna cockrar lagt sitt tätt inpå den för att vänta på mig. Man kan inte tänka annat än att de är trogna. Jag gillar det. Speciellt vad gäller pocketcockern, Hennes tidigare till viss del bristande intresse av att umgås med mig har definitivt ändrats. Till det bättre som tur är. Nu följer hon sig nästan som en skugga och jag tänker att det bådar gott. Riktigt gott. Plötsligt kan jag visualisera och se det jag inte sett tidigare, tydliga bilder av oss och våra framgångar tillsammans. På jakter och prov. Det kommer bli fint det här. This is us! Hoppas jag.

Det skaver lite denna midsommar med. För den gule har fått ont av sin leder igen. Det smärtar mig att se svullnaderna på hans handlovsleder och vetskapen om vad det innebär. Jag har varit så nöjd ett tag, så fri från oro och säker på att vi haft det under kontroll. Att medicineringen har fungerat. Säker på ännu en jaktsäsong tillsammans. Nu är jag inte säker på någonting alls. Varken vad det gäller den gule eller den bruna hunden som inte heller är kry. Mitt radarpar. Det känns som döden bokat bord intill oss som Plura sjunger i en av sina texter. Om ändå alla bara kunde få vara friska, både hundar och människor.

Det finns ljuspunkter med. Såklart. Alltid något roligt att se fram emot och mycket att glädjas över. Även om det inte alltid blir som man tänkt. Den söta cockervalpen som skulle flyttat till oss nu i juni och bli slottsherrens nya hund visade sig ha ett medfött hjärtfel och för stunden är det inte någon som vet riktigt hur det kommer att gå för honom. Vi hoppas såklart att det kommer att går bra för som alltid så önskar vi så innerligt liv före död. Framtiden får utvisa. Istället ser vi fram emot flockens nästa nytillskott som ligger i högen på bilden nedanför. Huntingmates  Dejlig. Med äkta danskt uttal. För vem kan egentligen motstå barnbarn och småsystrar? Hon är alltså halvsyster till den svarta unghunden och således barnbarn till den gule. Ränderna går aldrig ur. Och jag gör vad jag har i min makt för att få behålla linjerna och ränderna hos de här labradorerna som vi trivs så gott med. ”Dejs” pappa heter Searover Kits Dog, han kom från en makalöst begåvad kull labradorer som vi kände väl. Dessutom är han när släkt med våra tidigare Larsson och Russin. Och vår gules mamma är halvsyster med Lakrits mamma. Med andra ord innehåller ”Dejs”  stamtavla i sort sett alla våra tidigare och nuvarande labradorer. Hundar som vi verkligen trivts och trivs med. I slutet av juli kommer hon till Kopparhult om allt går som det ska och vi ser än en gång fram emot att torka kiss och passa småvalpar. Eller inte egentligen, men vi gör det med glädje ändå för det är trots allt en förmån att få följa ett nytt liv och utvecklas tillsammans med ännu en individ.