Tidens två ansikten
Idag kunde jag inte hålla mig. Jag satte visselpipan till munnen och startade Till i ett sök. Det är längesedan sist. Väldigt. Inte sedan motivationen rann av mig som blötsnön föll från granarna i våras. Då när Tills knäled började spöka. Sedan dess har jag väntat. På någon form av beslut. Hoppats och förtvivlats. Jag vill ju så mycket hellre liv än död. Friskt liv dessutom. Men det har vi inte. Hur som. Just nu fungerar Tills knä bra. Så varför inte tänkte jag slöt ögonen, tog ett djup andetag och startade. Det fanns kvar. Hennes lust i söket och förståelsen för uppgiften så snart pipan satt i min mun. Vi prövade en dikeskant i femtio meter. Det räckte. Gode gud vad sugen jag blev på spanieljakt. På hårt gående hundar i snårig terräng, stötar, uppflog och snabba skott. Tempo och spänning, nerver och galenskap. Ge mig lite friskt härligt kaos och jag ska ta emot med öppna armar. Säger jag nu. För jag kan ändra mig i samma stund som hunden är på väg att gå ur hand under jakten. Men det tar vi då. Till dess bidar jag min tid. Vet att min tid kommer den med. Någon gång.
Tidigt i morse var jag hos tandläkaren inne i byn, Nyrenoverade fräscha lokaler och en stor nybyggd del i det gamla stationshuset. Det var fint, Men jag gillar verkligen inte tandläkaren. Eller jag gillar verkligen min tandläkare, hon är jätterar och kunnig men jag gillar bara inte att behöva gå dit och hänga upp och ner i stol med blottad strupe. Jag gör det såklart i alla fall en gång varje år. Jag gillar min tandsköterska med. Hon har funnits med i alla år jag varit där och det börjar nog närma sig tjugofem stycken nu är jag rädd. Sjukt. Tid är märkligt. Visst ser jag att hon blivit äldre när jag tittar efter men hon är sig precis lik ändå och trots att vi setts en gång om året under alla år vet jag fortfarande inte mer om henne än vad hon heter i förnamn. Och vad hon jobbar med då förstås. I övrigt har vi mest pratat om tänder och vädret och utrustningen i tandläkarrummet förmodar jag. Så vi känner varandra inte alls fast vi känt varandra väldigt länge. Det är fint tycker jag. Att sådana möten och bekantskaper finns och får utrymme i livet och kan få vara precis så. Nu ska jag fira mina friska tänder med ett stort glas friskt vatten. Livets dryck alla kategorier.
Namaste.
