Till låns

Vet ni? Allt är till låns. Dagarna vi får, kärleken vi möter och våra relationer. Hundarna. Inget bör tas för givet och varje dag bör levas med omsorg. I kärlek. I går trodde vi att vi skulle förlora Lyra och inte få med henne hem från djursjukhuset. Vår cockerdrottning och slottsherrens främsta allt i allo. Idag tror vi att vi får ha henne kvar. Skillnaden i de känslolägen är himmelsvid. Från djupaste mörker till stark hoppfullhet. Vi firar nu. Såklart. Jublar över att få dras med den bestämda cockerdamen i fortsättningen med och ha henne hos oss ytterligare en tid. Riktigt länge förhoppningsvis, men först ska vi se till att råda bot på infektionen hon drabbats av. Lyra själv verkar inte märkbart bekymrad över varken uppståndelsen eller infektionen men hon tuggar tacksamt på den lokalproducerade torkade oxlungan som slottsherren köpte med hem från djursjukhuset butik. Endast det bästa är gott nog i sådana här lägen. Givetvis.

Från igår: Jag ser på när veterinären med vana, trygga händer undersöker den lilla hundkroppen och berörs av det jag ser. Beröringen och den taktila kommunikation är vacker och rörande. Den lilla hundens acceptans och de vana händernas rörelser. En kort stund av tystnad och stillhet mitt i det som sker, erfarna händer och små finstilta förändringar i hundens blick som ger svar på frågor. Jag ser, jag berörs och bilden av den lilla hunden och veterinären etsas fast på näthinnan. Det är så vackert. Yrkesskickligheten och den ordlösa kommunikation. Jag blir liksom lite förhäxad. En vacker dag ska jag utbilda mig till veterinär tänker jag. Det var min dröm när jag var liten. Men det är nog dags att inse att det tåget gick för rätt längesedan och istället tänka att veterinärdrömmen gör sig bäst just som dröm. Istället kan jag studera andras kunskap och ta del av deras skicklighet från en plaststol i rummet medan en tår sakta trillar ner för min kind. Allt är till låns tänker jag och livet så skört. Har det här sentimentala med åldern att göra?

När den mentala pressen släppt och slottsherren och jag suckat och vilat en stund gick vi ut och tränade en stund med retrievertjejerna. Alla utom Besta som fick stanna inne med Till och grabbarna. Svarta Min har på sista tiden verkligen kommit på ut otroligt kul det är att umgås med mig och att träna tillsammans. Hon är i det närmaste oregerlig och håller på att riva huset innan jag fått ut henne genom dörren eller styrt upp henne med ungefär åtta bestämda sitt. Jag gillar att det blivit mer tåga i henne men jag måste bestämt återfå en del av kontrollen ändå. När vi väl tagit oss ut blev det en sväng ner till mossen. Gulliga Lillie markerade som en gud, fröken Vi gick rakast tänkbara linje i den besvärliga terrängen mitt emellan två tidigare markeringar, Min var galen och stark och jobbade hem sina uppgifter på mer vilja än elegans och jag tror att slottsherren och jag skötte oss rätt okej vi med. Efteråt tog vi kvällen. Åtminstone gjorde jag det. Efter att ha skalat några potatisar. Det räckte så.

Fröken Vi som delar köksgolvet med patienten Lyra eftersom hon är i det sista rycket av höglöpet studerar slottsherren när han skalar räckor till kvällens överraskning. Min överraskning, inte hundarnas. Fröken Vi tittar längtansfullt mot skalpåsen. Det gör hon när hon ser någon av hanhundarna gå förbi grinden mot köket med. Jag tror hon skulle kunna vara beredda att rymma hemifrån av den anledningen nu. Helt klart hände något med hennes inställning till grabbar efter mötet med Cash och resultatet det gav i form av valpkullen. Som om hon förstod att mötet lönade sig. Hon älskade verkligen att pyssla med sina valpar och hon kan säkert tänka sig att gör det igen. Inte vet jag om det är så det funkar men det verkar så när det gäller Vi. För innan valpkullen tyckte hon grabbar var rätt avskyvärda och hon fräste som en katt när någon försökte uppvakta henne. Nu är det annat ljud i skällan. Hon poserar så fint och gör mjuka lekinviter för att få dem på fall. Hemskt irriterande bara, eller tur, att det är en stängd grind i vägen mellan dem.