To catch the flow
Hundarna och jag räknar dovhjortshindarna när de springer som ett pärlband framför oss över kullen. Trettio stycken slutar det på, vackra och välmående verkar de vara med. Lika välmående är inte grödan som försöker växa upp där de betar. Men det är väl en annan historia som man brukar säga. En välpälsad räv ser vi med, som i hast flyr längs en av vallarna i mossen. På håll tar jag den först för en springande lycklig golden retriever innan blicken och förståndet klarnar och jag ser att det är en räv. Av större storlek. Hundarna är nyfikna, särskilt fröken Vi, hon verkar hysa en förkärlek till rävar. Eller är det agg? Kanske har hon liksom jag svårt att se rätt och tror att det faktiskt är en golden? Lite senare försöker hundarna ge mig viktigt information om vad som hänt runt några pälstussar som jag tror tillhört en hare. Vad som skett får jag inte riktigt reda på även om hundarna gör allt vad de kan för att få mig att förstå det spännande som hänt just här och allvaret i det. Med nostryfflarna tryckta mot marken spårar de noggrant och intensivt fram och tillbaka igen. Jag är inte dummare än att jag begriper att det är något alldeles särskilt intressant de känner och det irriterar mig såklart att jag inte får reda på vad. Jag får nöja mig med att spekulera och fantisera för i dofternas värld har jag inget att komma med.
Valpen har hjälpt mig att gräva i rabatten. På valpars vis har hon grävt en håll rakt ner och sprätt iväg jorden över gräsmattan. Det ser luckert och fint ut runt gropen. Färdigt för att plantera något. Jag får se om jag sätter tillbaka rosen hon grävt upp eller om det blir något nytt. Lite förstrött tackar jag henne för hjälpen och tänker att valpar och trädgårdsarbete både hör ihop och inte. Valpen, baby Till, är annars en rolig valp pigg och vaken och oemotståndligt charmig. Igår lekte vi i det torra gräset och hade en dummyboll i snöre med som valpen fick se kastas i gräset och sedan leta efter. Hon gjorde det med nästan oväntat högt intresse, kom fel men letade enträget och länge till hon fann. Det var ett rätt rejält kliv från att apportera mjukiskaninen på köksgolvet och jag blev väldigt nöjd med vad jag såg. Nu är det som alltid, jag är otåligt med att hon ska växa upp men vill samtidigt bromsa tiden för jag vill inte att våren och valptiden går i från mig. Det där medveten närvaro är svårt. Jag tänkte på det när jag gick hem i lördags kväll med efter sista promenaden och lyfte blicken och då märkte att det började grönska ordentligt i träden. Jag hade gått där ett par timmar innan, efter den avslutade kursen utan att se det. Antingen hade det gröna slagit utan rackarns fort eller så hade jag missat det tidigare. Det skrämde mig lite att jag faktiskt missat det för jag förstod ju att det gröna inte kommit på ett par timmar en lördags eftermiddag med kalla ostvindar. Det kändes lite jobbigt att inse att jag måste varit frånvarande. Fast när jag tänkt lite till kom jag fram till att det troligen var precis tvärtom. När jag gick tillbaka från kursen med kursdeltagarna var jag inte frånvarande alls utan ytterst medveten och närvarande i det vi pratade om. Mindful i det som pågick just då. Och det är väl det som är själva grejen tänker jag, att vara medveten i stunden där man har sitt fokus och att allt har sin tid och sin stund. Efter den reflektionen kändes jag mig genast bättre till mods.
