Today is the right day…
Sköna söndag och veckan närmar sig sitt slut. Är det övergången nu? Sommarens sista dag eller höstens första? Fortfarande sommarvarmt men den svaga brisen nu ikväll talar för något annat. Kylan sveper in och jag knäpper tröjan i halsen och stänger ytterdörren. Några dagars respit fick vi. Lite extra värme för hösten. Och också innan det var dags igen. För nästa höglöp. Nu slussar vi hundar igen, stänger grindar, hyssjar och suckar. Som lite extra krydda på det redan roliga började Lyra också löpa. Tur i oturen är ändå att hon kommer att ha löpt klart alldeles exakt till årets första rougshooting för oss. Nästan så man kunde tro hon planerat det.
Lilla Till löper inte så henne tog jag med på en träningsrunda idag. Hennes knä har inte bråkat på ett bra tag nu och en liten strimma hopp om en annorlunda framtid har vaknat hos mig. Efter att ha rådgjort med en god vän som alltid sätter huvudet på många spikar åt mig har en ny tanke grott. Jag tränar henne nu. Till. Startar upp igen och kör för allt vad tyget håller. Kanske håller det. Om inte intalar jag mig att jag är beredd att ta risken och låta besvikelsen skölja över mig om så skulle bli. Jag tar en dag i taget och efter flera månader långt tränings uppehåll har vi såklart en del att hämta upp rent träningsmässigt. Men inget är försent och viljan finns hos henne samtidigt som motivation sakta börjar leta sig tillbaka till mig. Vad har vi att förlora tänker jag och ler åt den brunvita hundens glada uppsyn när jag sätter visselpipan i munnen. Det lär dröja ett tag innan lilla Lass är stor nog för motsvarande träning så att träna Till under tiden passar faktiskt väldigt bra när jag tänker efter, jag håller jag mig kvar och aktiv inom området medan Lass växer till sig och Mer går i pension. Samlar på mig fler erfarenheter och lärdomar att användas längre fram. Jag har lite svårt med känslorna bara, hänger lite på bromsen och tvekar över om jag kommer att klara att gå ”all in” när jag redan från början vet våra begränsningar. Som en börda tenderar det emotionella att lägga sig över mina axlar och inte tillåta mig att glädjas fullt ut. Logiskt möjligen men det är dumheter också för hur frisk en hund än är och hur lovande allt än verkar vet ingen var man står nästa dag. Eller nästa. Där har verkligen Dalai Lama en bra poäng.
There are only two days in the year that nothing can be done. One is called Yesterday and the other is called Tomorrow. Today is the right day to Love, Believe, Do and mostly LIve. – Dalai Lama
Slottsherren klippte gräset på eftermiddagen idag när det äntligen torkat upp efter morgonens dagg och han inte tränade hund eller målade panel. Lilla Lass och Till och jag räfsade de inte helt oansenliga mängderna gräs som la sig i fina stråk efter gräsklipparen. För nej vi har varken mulitklipp eller robotgräsklippare. Än så länge. Gräsmattan är grönare än grönast och tätare än tätast trots att vi närmar oss oktober. Blommorna är fortfarande igång de med och den rosa floxen vars alla knoppar rådjuren bet av har kommit med nya blommor och den nya rosen kaninen gav sig på som jag placerat längst bak i rabatten för jag inte orkade se eländet har nya ljuvligt doftande blommor igen. Till och med en av rhododendronbuskarna blommar om. Årets växtkraft är otrolig. Jag skrattar lite när jag påpekar för slottsherren att det var tur han inte fick som han ville eller gjorde slag i saken i våras när han tyckte vi behövde gödsla vår gräsmatta. Det tycker han vi ska göra varje vår men på de sexton åren hittills har vi aldrig gjort det och jag tycker det är tur för jag begriper inte var vi skulle gjort av ännu mer gräs från en ännu tätare gräsmatta. Men jag vet inte, slottsherren kanske har en plan för det med, en dold agenda jag inte känner till. Skaffa några får kanske och låta dem få beta?
