Tordyveln flyger i skymningen
Vi gjorde en så fin runda i hembygden idag igen. Fast idag till fots. Eller rättare sagt bilen en kort sträcka först och sedan till fots. På kartan hade vi funnit två skogstjärnar vi inte besökt tidigare så vi bestämde oss för att leta upp dem och tog hundarna och ett gäng tennisbollar med på turen. Det är spännande med nytt och outforskat och man behöver inte åka långt för att finna det. Om man nu uppskattar naturvistelse och friluftsliv vill säga, och det gör vi. Med kaffe termosen kvarglömd i bilen men en banan och en kexchoklad vi kunde dela i pausen mellan tjärnarna fick vi en fin liten fikastund. Blåbärbären var sagolikt goda och många och stora med. Vi vandrar nog tillbaka en annan dag med varsin liten hink för bärplockning. En tordyvel låg på rygg på skogsstigen med enen sprattalden och jag välte den på rätt köl igen. Det kändes bra både för tordyveln och mig, den vinglade iväg längs stigen och jag gladdes åt att bli av med tio synder. Skogstjärnarna var spegelblanka med näckrosband i kanterna och lite gungfly här och var. En av dem hade en ståtlig bergvägg vid sidan om som bjöd på en magnifik utsikt över skogslandskapet med. Så tränade vi hundarna lite grand, lät dem hämta bollar i tur och ordning. Men en sak bekymrade. Den svarta unghunden var inte alls på hugget, visade inget intresse för att varken simma eller hämta bollar. Under lättsamma former fick vi henne att komma igång och hämta någon enklare uppgiften men lusten fanns inte alls. Visst kan alla ha en dålig dag, särskilt unghundar, men det här var verkligen annorlunda och vi kunde inte alls känna igen henne. Inte går det att fråga henne vad som felas heller så vi får börja med att prova vår klassiska universallösning – vila från träningen och komma igen om några dagar. Jag försöker vara förståndig nog att tänka att det är det bästa för stunden även om jag helst vill ta ute henne på ett träningspass direkt och försöka lyfta henne och få till ett riktigt lyckande. Men vila först säger den klokare delen av mig. Förståndigt.
Goldenfröken Vi däremot var sitt vanliga jag. Det vill säga alltid redo och sugen på arbetsuppgifter. Något i överkant ibland faktiskt. Hon blir fortfarande lite förvirrad när jag och slottsherren tränar tillsammans och hon ska jobba med mig istället för honom men det blir allt bättre. I början tyckte hon det var helt okej att bli skickad och dirigerad av mig och lämna av till slottsherren. Det är inte helt enkelt när man är hund mellan två förare men det kommer garanterat att bli stabilare när vi jobbat ihop oss lite mer. Glad och go är hon. Pigg och alert på pipan och stark i arbetet. Jag ser fram emot att ta mig an apporteringssäsongen tillsammans med henne och glad att jag får möjligheten för saknaden efter den gula hunden är enorm och extra tydlig nu när jaktsäsongen är på väg att dra igång. Jag behöver något att ta tag i och en hund vid min sida på jakterna och jag har lovat henne och mig själv dyrt och heligt att inte jämföra henne med den gule utan vara glad för henne för den hon är. Det borde vara självklart förstås men när någon är så oändligt saknad som den gula hunden är kan det vara svårt att vara helt förnuftig med känslorna.
Från wikipedia: I svensk folktro ansågs tordyveln vara en lyckobringare. Därför fick man inte döda en tordyvel, utan måste behandla den med respekt. Om man hittade en tordyvel som ramlat på rygg och vände den rätt skulle man få tio synder förlåtna. Tordyveln hade också en varslande roll. Om årets första tordyvel kom fort flygande skulle vårens arbete förlöpa smidigt, om den hade löss mellan frambenen borde sådden inledas tidigt och om den hade löss mellan bakbenen var det bäst att dröja med sådden.
Tordyveln är inte heller så hjälplös som man kan tro där den ligger på rygg med sprattlande ben. Sprattlandet är nervösa reflexer som hjälper tordyveln att finna något att häva sig upp mot och lyckas den inte beror det troligen på att den är skadad på annat sätt.
