Torr bakom öronen

Kvällen i sin linda. Tyst och mörkt med sju lätt snarkande hundar och jag hittade en kvarglömd påse Polly i köksskåpet att ha till teet. Torsdagslyx. Fast mörkret är jag inte helt bekväm med egentligen. Dagarna blir för korta och tiden begränsad, men det är så det blir när oktober släntrar in och hösten tar över ordentligt. Tranorna börjar flytta hemåt nu med, eller är det bortåt kanske? Några flockar har skränande samlats på himlen över slottet idag och jag följde skådespelet när de steg upp mot vindarna. På väg från samlingsplatsen vid Hornborgasjön och vidare söderut tänker jag.

Med oktober kommer också flera trevliga jaktpremiärer, där fasanjakten är den som hägrar mest för vår del. Nu ska cockrarna snart ut och arbeta på riktigt och vi har jobbat på att vässa formen den senaste tiden. Jag undrar bara hur bromsarna kommer att fungera då den äldsta bruna cockern är mer än taggad för uppgiften. Det lär nog bli åka av kan jag tro. Den minsta lilla cockern ska fortsatt bara vara med och mingla är planen, för några jaktsituationer vill jag inte sätta henne i riktigt än. Fast det lär bli svårt att motstå är jag rädd. Trots att hon närmar sig ett och ett halvt år har hon precis tappat det sista av valppälsen och jag upplever henne fortfarande inte som helt torr bakom öronen. Men go är hon, evighetsvalpen. Hennes träning och vår relation har fått en rejäl skjuts framåt nu tycker jag. Det börjar närma sig något som kan liknas vid stabilt. Hon följer med de äldre cockrarna på dagarna nu och klarar fint att gå lös vid min sida medan någon av de andra söker. De får turas om att jobba och Rota söker fint fast oerfaret på unghundars vis när det är hennes tur. Hon fixar att söka samtidigt med någon av de andra också, utan att störa eller låta sig störas och stannar fint på pipan och känns stadig där. Men vi har en hel resa att ta oss igenom vad det gäller störningar av flygande och springande vilt innan jag kan säga att stadgan sitter med säkerhet. Men vi har gott om tid och bra möjligheter för att träna på det på hemmaplan så det borde jag lyckas få till. Hon är rolig den lilla, med flera egenheter i riktig ”Lyra-style”, som när hon krafsar på dörren för att den ska öppna sig så hon kommer ut i hundhagen för att gå in genom luckan och äta upp resten av Mers mat, om han har någon kvar. Hon har inte gett upp det än fast det enda resultatet det gett är djupa repor i dörrbladet och en viss slipning av klorna. Aldrig någonsin har dörren öppnat sig för henne men hon krafsar, studsar och kämpar fast hon har en halvmeter kvar upp till dörrhandtaget. Någonstans har hon väl hört att storleken inte har någon betydelse. Jag beundrar hennes ihärdighet. Det är kul också att känna att träningen tillsammans med henne kommit en bit på väg, att märka att vi funnit varandra och att vänskapen djupnat. Så känner jag med Rota nu, det har tagit lite tid och träning i anspråk men nu är vi där. Jag hoppas bara att hon känner likadant…