Två-noll till vårt samarbete
Lyra är på bättringsvägen. Det märks tydligt nu, syns i hennes blick. Hon har sovit sig igenom dagarna det senaste men igår blev det annorlunda. För då trippade hon runt på köksgolvet och frågade efter mat när jag varit inne och på kvällen skällde hon uppoffrande när slottsherren lämnat henne ensam och jag var på jobb. Det är annars ett av hennes mest irriterande drag men för stunden uppskattat eftersom det är ett tydligt friskhetstecken. Ödemet och svullnaden har gått ner så pass att hon nästan ser ut helt som sig själv igen. Dubbelhakorna är borta och hon kan andas utan att rossla. Det enda som ser annorlunda ut med henne nu är området på halsen där pälsen är rakad och de två små rakade områden på frambenen där kanylen för provtagningen stuckits in. Idag talade hon bestämt om att hon vill hänge med på morgonpromenad med. Så det fick hon givetvis. För vem säger nej till en bedjande cockerdrottning med tydlig livsgnista?
Jag lagar mat. Väntar på att pastavattnet ska koka upp och att morötterna ska självriva sig. Det skulle vara höjden av bekvämlighet tänker jag. Med färdigrivna morötter. Jag börjar förstå varför färdigskurna sallader blivit en så bra affärsidé. Varför lägga energi på att ta fram skärbräda, kniv och durkslag när man är trött och sliten och dessutom behöva diska efteråt när det finns färdigskuren, sköljd sallad i påse att bara hälla direkt upp i en skål? Den som kom på den idén visste vad den gjorde för att få tidsbesparande husmödrar, och husfädrar, på fall. Jag har inte riktigt fallit än. Jag blir för snål när jag tittar på skulten i hyllkanten som anger kilopriset. Men jag passar glatt på när det är extrapris. Känslan av att ha fyndat överträffar nämligen kilopriset med hästlängder.
Några korta träningspass med hundarna i solen har jag fått till de senaste dagarna. Den gula knubbiga unghunden har prövat sina allra första ”bakåtut” under ivrigt påhejande av mig. Oklart vad hon tagit in av de ny lärdomarna så här långt men det ska nog komma att sitta med tiden. Jag påminner mig om att långsamt också leder framåt. Lilla Till har tränat med men jag vet ärligt inte riktigt vem som tränar vem i det fallet. Jag har en stark känsla av att bli förd bakom ljuset. Men det har jag inte när det gäller svarta Min i alla fall. Hon är så ärlig och uppriktigt genomsnäll och samarbetsvillig så min största utmaning består i att inte få henne att slå knut på sig själv för att visa hur väl hon vill. Fast hon visar prov på egen vilja emellanåt med och då kan den vara ganska övertygande och oväntat stark. Igår hade vi lite skilda meningar om vägen ut på ett par dirigeringar i våtmarken och jag fick tillfälle att ta tillbaka och göra om. Då blev det bra och hennes utförandet övertygande. Se där ja! Jag skulle inte säga att det blev 2-0 i seger till mig men väl 2-0 till vårt samarbete och det är väl ändå det som räknas högst?
