Tvivel

Så slår kung Bore till igen. Precis när vårkänslorna började spira och krokusen slagit ut. Fast våra krokus lär inte gå under av kylan. De har redan blivit uppätna av kaninerna. varenda liten blomma är borta. Kaniner och trädgård går inte ihop. Fst det är väl ingen nyhet med stor rubrik direkt. Jag hann titta på dem lite i alla fall. Se de tappra lilla och gula blommorna som kämpade sig upp mot solen och ljuset. I köksfönster har krukgurksfröernsa grott och stuckit ungefär fem centimeter. Gurka i april känns väl inte rimligt. Men i maj kanske?

Jag gillar inte bakslag. Vem gör det? Så medveten om att de kan komma, och gör det. Men det tar emot ändå. En hel vecka med snö och många minusgrader väntar trots att vi tagit oss in i mars. Jag får göra  som jag brukar. Tar det med jämnmod, kavlar upp ärmarna och kravlar ur gropen. Och surar i lönndom. Det är så bakslag bör behandlas tänker jag. När jag tränar hundarna med. Inte ge upp. If  it’s to be -It’s up to me. Bara unna mig att bryta ihop lite, lite grand och sedan ta nya tag. Inte ge upp så snart motgång och tvivel sköljer över mig. För det gör de såklart. Emellanåt. Jag är inget undantag. Som tur är kan jag svänga snabbt mellan uppgivenhet och hoppfullhet. Det känns som en tillgång att kunna växla om. Men ännu bättre hade troligen varit att stå över uppgivenheten helt. Kavla upp i ärmarna i ett lite tidigare läge. Ibland räcker det med ett samtal med. Med någon person jag har förtroende för. Att jag får ventilera mina tankar med någon som lyssnar uppriktigt under några minuters tid kan göra underverk. Efter det är jag snart på väg igen. Rätt väg.

Vissa dagar går man trots bakslag lite på plus. Jag har redan gjort det idag känner jag. Bjudits på värmande sol och hittat den röda gummibollen som spårlöst förvann för en dryg vecka sedan och små ögonblick av ren lycka har svept förbi och nått från till mitt medvetande. Märkligt nog fann jag bollen efter att jag kastat en annan boll ut på fältet som den landade vara fem meter från den borttappade. Ännu mer märkligt är att det var just på det fältet på nästan exakt samma plats som jag märkte att den röda bollen inte låg kvar i min ficka den dagen jag tappade bort den. Av det här fattar jag ingenting men jag är nöjd över att ha funnit bollen. Åttio insparade kronor är inte fy skam.

På förmiddagen tränade jag svarta Min och Lillie med och vi fick till det så där riktigt bra. Lite handling kors och tvär mellan utlagda punkter i kohagen. Glada hundar, sol och nöjd förare som bara valde fel kommando en gång. Så långt hon nu vet. Jag tänkte först fråga  jag fick ta med Lillie för Min behövde en sparringpartner och fröken Vi har ledig dag idag. Jag bestämde mig för att det va enklare att träna först och fråga sedan. Lillie var med på  noterna förstås. Hon säger gärna inte nej till ett apporteringspass. De svarta halvsystrarnas pälsar glänste i kapp i solen och jag fick till ett fint foto som avslut. För sunden fanns inget mer att önska.

Lugnet hägrar sig i slotten nu. Löpen är definitiv över, flocken kan börja umgås som en helhet igen men jag tror bestämt vi alla är en aning trötta nu. Jag har gjort valet att leva med en stor hundflock. Det är i de allra flesta fall en välsignelse och glädjerikt men det finns några några dagar som är undantagna från det. Bland annat de som infaller när tikarna är i höglöp. De dagarna sätter liksom världen lite på ände i det lilla livet. Men nu är det stilla igen. Bara en fråga återstår. Hur är det egentligen med svarta Min. Har hon köpt eller inte? Jag vet faktiskt inte och det känns helt sjukt att det är så. Lakrits har bestämt hävdat att hon löpt. Bruna Mer har hållit med Lakrits men Lad har inte sagt så mycket. Förmodligen för att han inte vågar yttra sig inför de äldre grabbarna och finner det bäst att vara tyst. Svarta Min själv har inte gett mig något rakt svar. Bara något kanske lite eventuellt. Det är inte mycket till svar. Jag har duttat med vitt papper och letat blodprickar på golvet, iakttagit och funderat. Och för säkerhets skull hållit henne borta från grabbarna. Vad det än har varit så är det över igen och jag känner mig lite lurad.

I går kämpade vi i blåsten hela dagen. Fast kämpa är väl fel ord. Vi njöt mer. För det var ledig dag och frivillig hundträningen med vänner i maffiga åbackar och snålblåst. Om det är att kämpa är jag nig fel ute tänker jag. Men vinden tog hur som helst och backarna kände stundtals i klass med Kebnekaise när jag skulle ut och rätta till fröken Vi i en övning jag skickat henne på tvåhundrameter bort. Men kämpa? Jag vet inte det. Kämpar gör an nog på ett annat sätt. I en annan dimension.  Inledningsvis var hon explosiv. Fröken Vi. Laddad till öronspetsarna och jag började fundera lite över var jag egentligen hade henne. Efter en lite överladdad inledning landade vi sedan bra. Avslutade helt klart bättre än vi började några timmar tidigare. Nyttig påminnelse för mig. Igen. Pannben. Inte ge upp. Inga ursäkter. Kavla upp ärmarna, härda ut och vänd tåget. Det går att jobba upp en dålig start. En sak bara. Jag MÅSTE lära mig att inte blanda ihop mina kommandon för sidotecken. Jag kom på mig själv med att säga fel minst två gånger igår. Och det var de tillfällen då jag kom på det så hur många gånger det egentligen var kan man ju fundera över. Varför är det så svårt? Det ska inte vara omöjligt att lära gamla hundar sitta men jag börjar tvivla. Men det ÄR svårt att bryta gamla vanor och hela jag har en tendens att vara lite motvals i inledningen av en ändring. Vågar jag hoppas på bättring ändå tro? Att jag kommer ta mig över tröskeln efter tillräckligt många repetitioner. Lyckade sådana för helt uppenbart lär jag mig inte av att göra fel. Hade jag gjort det hade jag varit hur skicklig som helst på höger och vänster nu till exempel,

Jag läser en krönika av Malin Wollin i Aftonbladet och skrattar högt. Nästan varje dag fram emot kvällen kollar jag om hon skrivit något nytt. Jag tycker hennes texter är roliga. Hon har en blogg med kopplad till en annan tidning och den kollar jag också såklart. All inlägg träffar inte jätteskönt såklart, det vore ju konstigt, men en del texter har jag väldigt roligt åt. Hon tvivlar mycket, på både sig själv och annat. Kanske är det för den  igenkänningen jag gillar läsningen så mycket? Inte en enda hund har hon. Det känns smått befriande faktiskt. Att det finns något i min tillvara som jag verkligen uppskattar som inte innehåller en hund. Fast det skulle inte förvåna mig om bloggaren snart skaffar en. En cockerpoo troligen. Måste jag ta ställning då? Jag hoppas det blir en renrasig. Med skk stamtavla. Så jag kan läsa vidare utan ställningstagande.