Ugglor i mossen
Så rullar hon i hop sig nedanför mina fötter. Drar en djup suck och lägger sig tillrätta i bädden med det vältuggade oxörat. Hon är åtta månader energi snyggt paketerat i ett tilltalande skal. Hon driver oss till vansinne och ger oss bekymmer men fyller mig samtidigt med framtidshopp och förtröstan. Vad slottsherren känner avslöjar han inte men jag tror han gillar henne med även om han inte medger det öppet. Det kan blir bra det här tänker jag. Jag ändrar mig. Det ska bli bra. Jag ska ro oss iland och Lass ska hålla sig frisk. Punkt.
Igår fick hon apportera en kanindummy av minsta storleken när vi var ute tillsammans. Vi gick till ekdungen där hon inte varit många gånger förut om ens någon gång? Det är bara trehundra meter hemifrån men ändå oupptäckt för henne. Det säger en del tänker jag. Om hur sparsamma vi är med att ta med valpar på längre utflykter. Det räcker långt med det allra närmaste närområdet för de minsta. Inte för att de inte får röra sig eller motionera men för att världen är alldeles tillräckligt stor i det lilla för en valp och för att vi vill lägga en ordentligt grund med så få störningar som möjligt. Hur som helst. I går var vi i ekdungen och Lass fick apportera den lilla kanindummyn. Två nya saker samtidigt. Det gick fint. Hon apporterade fint och visade inga spår av sina tidigare påhittigheter med att vill gräva ner det pälsiga bytet. Bra där.
Det måste vara hormonerna tänker jag. I Bestas fall. Hon verkar vara kvar i dimman efter löpet för en torrfoderkula av lightfoder väger högre än en dummie. Förtvivlat ser jag henne oengagerat jogga ut mot den utlagda apporten för att hämta den. Tiddelipom, tiddelipom. Senare efter träningen springer hon sitt allra snabbaste, och då det går verkligen undan, när jag visslar inkallningssignal och hon hoppas på en karamell. Jag måste ändra på det tänker jag. Vända tåget rätt. Få henne att värdera rätt grejer och framför allt öka på jaktlusten och dra ner på matlusten. Slottsherren hjälpte mig med det idag. Såg till att få lågan för apporteringen att växa när vi följde med honom och Lakrits ut och fick tennisbollsmarkeringar i ental och flertal och både jag och Besta var fria och lediga och frigjorda från lydnad ordning och hon sprang med brinnande låga och letade intensivt och missade inte en enda boll och jag blev nöjd och tillfreds och inte alls så där negativ och orolig över den unga hundens framtid som apportör. Det är så här hon ska lyftas tänker jag. Och jag med. Hon behöver får vara i sitt esse och jag behöver få se det.
Lyra har mittbena och jag inser att det är hög tid för pälsvård. Det faller på min lott. Slottsherren tar klorna och jag det luddiga. En gammal övernskommelse. Nu ser Lyra helt igenvuxen ut så jag har uppenbart inte gjort min del av avtalet. Imorgon kanske. Hon blänger lite på mig under mittbenan, vill in i köket och vara delaktig i matlagningen. Troligen mest för att jag precis gjort ordning färsk fisk, Så färsk fisk nu är en lördag kväll åtta mil från kusten via Alingsås. Men den har inte varit frusen i alla fall. Lyra kvittar det, det duger precis lika bra med frusen fiks om det skulle vara så. Dessvärre får hon inget av det, hon får nöja sig med tuggbenet jag delade ut som lördagsgodis för en stund sedan. Nästan varje lördag får hundarna något extra gott att tugga på. Nästan men inte alla. Vi ger dem bara ben där vi har ful koll på ursprung och beredning och betalar då där efter. Så ett ben per vecka får räcka, för de vuxna hundarna i alla fall för annars blir vi ruinerade. Kvalitet kostar som bekant och med åtta hundar i flocken blir det dyrt. Fördelen är väl att lördagsgodiset blir extra uppskattat när det bara delas ut en gång i veckan. Det är fint när det inte tas för givet tänker jag, värderas lite extra då. Hundar kanske inte kan känna tacksamhet och uppskattning för någon som bara serveras ibland i och för sig men jag gör det och det känns bra att tänka att de också känner det så. Lyra i alla fall, hon vill gärna byta sitt tuggben mot en koljafilé men jag sa nej. Eventuellt kan hon få grovdiska ugnsformen sedan. Om inte Lass hinner före. Vi får se.
Slottsherren mötte en uggla i mossen på förmiddagen. Våra dagar dignar av naturupplevelser men den här var lite annorlunda. Gulliga Lillie noterade fågelbajs under en mindre tall och medan hon och de övriga hundarna försökte identifiera den som lämnat visitkortet tittade slottsherren upp och mötte blicken från en uggla som satt på en gren ovanför. En uggla med tydliga tofsar på öronen. Vi diskuterar livligt nu, om det var en berguv eller en hornuggla för några andra ugglor med örontofsar känner vi inte till. Men , – säger slottsherren –den var liksom liten och väldigt smal men stor när den flög och liknande varken det ena eller det andra. Men en uggla var det så mysteriet kvarstår. Jag tror på en hornuggla. Sannolikheten säger berguv. Men när vi läser det här på nätet vet vi nästan helt säkert. Det var en hornuggla. ”Hornugglan är svårsedd dagtid då den kamouflerar sig genom att sitta på en trädgren tätt intill stammen. Den drar då ihop fjäderdräkten och kroppen vilket ger den ett mycket smalt och avlångt utseende.” Se där ja.
