Un pour tous, tous pour un!
Lördagkväll nu, efter avslutad jaktdag tillsammans med trevliga människor med samvaro, gemenskap och delaktighet över det gemensamma intresset för fågeljakt och hundarbete. Vi sjunker ner i slottets onödigt sköna soffa och känner ögonlocken sänka sig så snart pizzan är uppäten. Nöjda hundar vilar i bäddarna medan mindre nöjda hundar roar sig med bengnagning. Alla har inte varit med på jakten idag, två för att de är sjukskriva och två för att de är för små. De två små gjorde ändå sitt bästa för att leka jakthundar och röjde runt bra i dammkanterna under mitt överinseende efter att jaktdagen var slut. Intresset och energin är det då inget fel på hos de två i alla fall. Det är väl inte precis något fel på dem i övrigt heller. De är än så länge väldigt unga och väldigt oförstörda och det sista ska vi försöka få dem att förbli ett bra tag till.
Medan mina ögonlock blev allt tyngre surrade det plötsligt i mobilen upprepade gånger. Meddelanden på väg in. Riktigt trevliga sådana visade det sig. Lad och Cleos mamma Jilla vann tillsammans med uppfödarmatte Helena årets cocker SM som gick av stapeln i Mörrum idag! Hipp hipp så bra!! Jag meddelade genast Lad den glada nyheten och hoppas i och med det att han förstår vad som väntas av honom framöver. Vad han har att brås på. Nästa meddelande i mobilen talade om att söta Elja ur senaste goldenkullen röntgats med A på höfterna och utan anmärkning på armbågarna. Hipp hipp igen! Hittills är tre av valparna i kullen röntgade och alla tre är fria. En bra och glädjande start. Fem valpar till återstår att röntga innan vi vet hur kullen ser ut totalt sett men det känns allt lite betryggande när det börjar bra. Efter de glada meddelandena kändes plötsligt inte ögonlocken lika tunga längre så jag lurade med slottsherren och hundarna ut på en sista kvällsrastning i mörkret. Lyra var dock inte lika lättlurad utan smög bakvägen in igen och gömde sig i hundrummet. Där fann slottsherren henne när han vände tillbaka för att hämta med henne. Som flock håller man ihop menade han. Vilket han(som nästan alltid) har helt rätt i förstås. Ensam är faktiskt inte alltid stark men tillsammans är vi alltid starka. Så det så.
