Under snön väntar tussilago
Med buller och bång intar hon köket, swishar förbi och äger hela golvytan så självklart och starkt att vi andra knappt hinner reagera. Hon ör unghund med hela dess innebörd och så bekymmersfri någon bara kan bli. Till dess att slottsherren med höjd röst förmedlar att hon inte har något att göra på köksön överhuvudtaget när hon hoppar sitt högsta för att nå disktrasan som ligger där. Hon gillar verkligen alla former av tygföremål, disktrasor, vantar, mössor och whatever. Det lockar mer än sådant som är ätbart. Hon gillar allt som ligger en bit upp med. Uppenbart har allt med högre höjd ett högre värde. Efter åthutningen sansar hon sig något och blir åtminstone en liten aning bekymrad innan hon sätter igång med nästa påhitt. Med samma buller och bång har hon också tagit plats i mitt hjärta. Jag kunde såklart inte värja mig mot det även om jag bestämt mig för att inte låta mig övermannas på det sättet någon mer gång. Så mycket hade jag för det. Ny ryms hon där tillsammans med alla de andra hundarna. Hon har tagit en egen självklar plats och redan grumlat min logiska, förnuftiga sida för att istället fylla på lite till på det känslomässiga planet. Jämmer.
Jag har inte tänkt på det så mycket de senaste dagarna. Men plötsligt märker jag det. Jag har nästan ingen värk. Någonstans. Den har gett sig av och jag jublar inombords och hoppas innerligt att den fortsätter hålla sig undan. Ute har vi fått tio centimeter vit fluffig snö på isskorpan som bildades först. Det är otroligt vackert. men opraktiskt. Väder är väder och inget att göra något åt men visst ställer det till det en del och jag ser veckans jobbplaner smulas sönder framför mig. Jag får tillfälle att öva mig på den beryktade flexibiliteten igen och ställa in och ställa om. Igen. Det är inte mycket att orda om för det är så det är när man har ett någorlunda väderberonde jobb och inget mer att göra än att försöka vara glad över en vinter som faktiskt beter sig som en vinter ska. Jag har målat istället, alla väggarna i slottets nya rum är nu ”etstate green” och slottskänslan har ökat avsevärt. Återigen förvånas jag en aning över våra(läs mina) lite vågade färgval. Men snyggt blir det. Det är många färger som passerat hittills under mitt livs alla renoveringar i form av målade väggar och tapeter. Jag har gått från ljusrosa och himmelsblått till ockragult ,allmogegrönt och engelskt rött vidare till jordnära färger med bruna skalor till att sedan landa i mycket beige toner och vitt. Nu är jag tillbaka på färg, rätt mättade färger i dova toner den här gången, gärna med matt sammets eller sandliknande yta. Det är väl tidens gång i kombination med trender förmodar jag. När det gäller trender är jag nog väldigt mycket mer påverkningsbar än vad jag någonsin skulle erkänna är jag rädd. Men gör det något? Jag ser fram emot att vi snart ska börja inreda det nya rummet nu, flytta in i det ”estate gröna”. Men först ska ett nytt golv på plats och en eländes massa lister upp i ett rum där inget är rakt och räta vinklar överhuvudtaget inte existerar. Det kommer bli en prövning. Ungefär som livet i stort med andra ord.
Jag fortsätter inreda i mitt mentala rum med, drömmer stora drömmar och ser bilder växa fram. Det är mycket jag vill ska rymmas i det där rummet och det ger mig en tydlig energikick bara av att tänka på det. Det är fint att ha det mentala rummet att gå till när februari suger så som februari kan göra även för en som lite sorglöst säger sig gillar vintern men i hemlighet håller på att längta sönder sig av vårlängtan. Det är tur jag har det mentala rummet då tänker jag. Och ljuset. Fyra minuter och fyrtiosju sekunder ljusare för varje dag den här veckan. Två timmar och fyrtiofyra minuter ljusare sedan vintersolståndet. Långsamt leder också framåt. Underbart.
