”Jag tar så små steg så jag vet att jag kommer att nå väldigt långt” – kinesiskt ordspråk
Jag sitter på altanen igen. Fredagskväll. Solen har gått ner men värmen dröjer sig kvar. Det sär vindstilla, tyst och vackert i skymningen. Fast helt tyst är det inte, ett svagt gnisslande hörs från de två cockerhanarna som suktar efter löptikarna på andra sidan staketet och valpens tassar smattrar mot trädäcket ner hon jagar flygmyror. Flygmyrorna sköter sig fortfarande. De är fler än tidigare, många fler men stannar fortfarande tillsynes lydigt på sitt hörn. igår kväll trodde jag nog det var den sista sensommarkvällen med högsommarvärme men idag kom lite överraskande en till. För min del får vädret och de varma kvällarna gärna hålla is ig flera veckor till men jag vet att det är att drömma om för mycket.
En gör ofta det. Jag i alla fall. Drömmer om för mycket. Tror segervisst att jag tagit mig över trösklar med rejäla kliv och aldrig ska behöva återvända till andra sidan. Men jag kliver väl på för fort för det blir ofta halvsteg tillbaka. I bästa fall. Jag försöker sträva efter det kinesiska ordspråket som är inläggets rubrik men jag blir förbannat otålig ändå. Surar eländigt vrång och besvärlig över bakslagen. Jag är ett tappat självförtroende sjunger Håkan med stort H och jag vet exakt vad han menar. Jag låter slottsherren och hundarna i min närhet få en omgång av mitt dåliga humör överöst över sig. Helt ologiskt. Mitt pedagogiska jag är som bortblåst. Sedan blir det skogen. En halvtimmes promenad i tystnaden med ett par hundar och humöret vänds rätt igen. Jag får backa ett par steg och ta nya tag, fortsätta som kineserna, med ett litet i taget. Allt ordnar sig! Med små steg.
Här händer det grejer i regnet..
Så blev det lördag och en ny dag och det dåliga humöret var som bortblåst. Halva hundflocken stuvades in i bilen och fick åka med mig till Halmstadstrakten medan andra halvan fick hoppa in iden andra bilen och åka med slottsherren på andjakt. Utanför Halmstad fick fröken Vi träffa Cash i regnvädret och alla stjärnorna stod rätt trots gråvädret. Tycke uppstod och de två fann varandra nästan omgående. Fröken Vi var bara tvungen att rynka på näsan en kort minut först. Efter ett par timmars flirtande och lek var parningen ett faktum i ösregnet. Nu håller vi alla tummarna. Fröken Vi och Cash är verkligen ett fint par tillsammans och det känns helt rätt med den här parningen. Förhoppningsvis blir det en goldenkull här senare i höst. Jag ska strax putta ut lite information om den planerade kullen på valpsida för dem som är intresserade.
Under tiden jag skjutsade hundar och slottsherren var på jakt var Tina och My på jaktprov i Veckholm. Talangfulla My gjorde precis det hon skulle, fint lotsad av Tina vilket resulterade i ett excellent med fin kritik på debut. Tjohoo! En stund efter det kom ett meddelande från våra svarta labradortikars uppfödare Aase också, om att Lillies syster Duger fått ett första pris i nybörjaklass och en av Mins systrar hade tagit en etta i öppenklassen på prov idag. Släkten är värst som det heter och delad glädje är otvivelaktigt dubbel glädje.
