Väck inte den björn som sover
Det är vinter utomhus men inne slottet verkar det råda någon sorts microklimat som liknar vår. Några av krukväxterna skjuter nämligen skott, rödklövern har börjat blomma och den senaste tiden har flera insekter traskat runt på sin sex ben på bänkskivor, väggar och golv. Små flugor av olika slag, ett par skalbaggar av oidentifierbar sort och hör och häpna, en nästan fullmatad fästing som slottsherren plockade från gulliga Lillie när det varit tio grader kallt ute i en veckas tid. Idag fladdrade en nässelfjäril ivrigt i badrumsfönstret också, med en tydlig längtan om att få flyga ut. Den längtan hade nog inte varat länge om fjärilen begrep hur kallt det är på utsidan fönstret. Det måste vara den sprakande goa värmen från pelletskaminen som fått de små djuren att vakna och krypa fram från skrymslen och vrår i förhoppning om en tidig vår tänker jag. Alla utom fästingen för den måste på något obegripligt sätt ha överlevt utomhus till gulliga Lillie passerade den så den kunde hänga fast. Med fästingen i åtanke tänker jag att tiden då vi bara gav fästingförebyggande tabletter på sommarhalvåret är förbi. Nu är det oundvikligen åretom behandling som gäller om vi ska klara hundarna från fästingburna sjukdomar. Gift eller smitta. Pest eller kolera. Det är bara att välja.
Dagarna går sin gilla gång i livet lagom, vi går våra morgonrundor i snön, jag har tid med både en och två frukostar, jag hinner läsa artiklar, skriva blogginlägg, klappa hundarna lite extra OCH arbeta. Hur det är möjligt vet jag egentligen inte men det är som att hela tillvaron dragits ner till halv fart nu när kvällarna är långa och jakterna är slut och jag förundras över hur mycket en dag faktiskt räcker till när man slutar att skynda. Hundarna har kommit in för kvällen nu, rekat köksgolvet efter smulor och spridit ut sig för att tugga benknotor eller vila. Min ständiga bruna supporter ligger som vanligt vid mina fötter på den stora mjukishunden från det stora varuhuset med de allra starkaste hundleksakerna. Men nu börjar det nog bli dags för ett besök i varuhuset, mjukishunden är efter flera år i flocken på upphällningen och evighetsgrisen är sedan längesedan förlorad. Bortsprungen eller nergrävd i någon håla av den bruna cockern i ett obevakat ögonblick kanske. Jag vet inte riktigt men borta är den. Den sista tiden hade den åldrats rejält med, det var egentligen inte mycket mer än skinnet kvar och då är inte ens evighetsgrisar mycket att räkna med. Vi får köpa nytt och spä på julhandeln lite till fast med tanke på coviden och den ökade smittspridningen känner jag mig inte alls sugen på besök i stora varuhus med trängsel så hunden får nog hänga med ett tag till.
Vackra Vi som kommit i sin mörka gyllene pälsen igen börjat löpa hon med. Rätt praktiskt att hon hängde på Lyra känner jag, så det blir avklarat till och med lite före julhelgen. Vackra Vi har spanat in den unga cockerkillen och hon försöker med alla konstens medel få honom att visa intresse för henne och leka lite. Förmodligen är han den enda hanen hon får chans att uppvakta för de andra två håller Lyra koll på. Småglin är ”the Queen” uppenbart inte intresserad av så hon låter Vi hållas. Förmodligen är han också den enda hanen i flocken som inte verkar begripa något alls av uppvaktningen, än i alla fall, han ser mest lite smågenerad ut när Vi steppar för honom på laminatgolvet. Däremot är han fullt medveten om att Lyra ”the Queen” är på ett sällsynt pissdåligt och bitskt humör så han håller klokt nog ett behörigt avstånd till henne och benknotan hon gnager på. Faktiskt funderar han nog över om han ens vågar röra sig så för säkerhetsskull trycker han hakan mot golvet och suckar djupt. Gulliga Lillie har sökt skydd hon med, i fåtöljen hon tog över av Lyra efter fadäsen med vattenbaljan. Där är hon garanterat säker för upp i den hoppar inte Lyra längre. Hon är läraktig den hunden.
Plötsligt kommer jag på att jag saknar min svarta unghund och att jag faktiskt inte sett till henne på hela kvällen. Lite förskräckt frågar jag slottsherren om han glömt kvar henne ute vid sista rastningen. Det gjorde han såklart inte menar han lite smått förnärmad. Han har väl aldrig någonsin glömt en hund ute och det måste jag nog erkänna att han har helt rätt i. Så jag letar lite inne istället och finner den unga svarta i biabädden under trappan där hon sover djupt, så djupt att jag förvånas över att jag inte hört hennes snarkningar. Hon var med mig på jobbet på eftermiddagen, det är nog förklaringen till den tidiga kvällen för alla vet väl hur trött man blir efter en arbetsdag, särskilt när man är ny på jobbet. Nu sover hon troligen till imorgon och det är rätt dumt att väcka den björn som sover tänker jag så jag stryker henne bara fjäderlätt över ryggen. Fina, fina hund.
