Det har inte blåst idag. Efter helgens ihärdiga nordanvind var det väldigt skönt. Solen har värmt och jag har hört årets första lärkor. Första mars på onsdag och det är på riktigt nu. Jag skyller den kalla nordanvinden för värken i mina leder. Men. Ingen blåst idag men värken är kvar. Klassisk träningsvärk förmodligen. Efter mina korta pass av morgongymnastik. Hemskt att erkänna. Inte att jag gör gymnastik men att jag får träningsvärk. Av det lilla.
Jag har lilla Till och den gula valpen vid mina fötter nu. Båda i höglöp fast det är tveksamt vad de förstår av det. Bruna Mer förstår desto mer och är galet uppvarvad och otålig. Utvecklingssamtalen avlöser varandra och jag är just nu innerligt trött på hundar. Längtar djupt efter en hundfri semester och ett enklare liv. Finns det att uppbringa? Lilla Till tassar runt med en mjuk fotboll i munnen och jag känner mig irriterad. Inte på Till och bollen egentligen men på värken i min kropp, lite på Mer som är så uppvarvad och MASSOR på hovrätten i Sverige som friar en 50årig man från våldtäkt på en tioårig flicka. På grund av tolkningen av ett ord. Snippa istället för slida. Jag har inte läst in mig på fallet men det räcker med det jag hört i dagens nyhetssändningar för att jag ska fullständigt gå i taket. Hur är det möjligt med en friande dom på grund av tolkningen av ett ord? Vad är det för fel på folk? Av fem domare ville fyra fria och en fälla. Behöver jag säga att de fyra som ville fria alla var män. För helvete! Lilla Till har lämnat fotbollen och gräver istället ner en benknota i ullbädden och jag känner mig allt argare. På hela tillvaron faktiskt. Felaktiga domslut, män som förgriper sig på barn, Putin och stressade hundar. Jag beordrar mig själv en paus och återkommer imorgon. Utvilad, hoppfull och glad. Det är så det måste bli. Ny tag. Mindre ilska. Med hoppfullhet.