Vägen är rak för den som vet hur man vandrar
Jag drömde en mardröm i natt och vaknade med huvudvärk. Det var något med gängkriminella, ett mc gäng tror jag och en mördad, styckad och inplastad man de gömt i vår verkstad. Fast i verkligheten har vi ingen verkstad men det tog inte drömmen hänsyn till. Jag undrar lite om det var huvudvärken so utlöste drömmen eller tvärtom. Det är inte alltid man vet vad som är hönan och vad som är ägget så att säga. Jag kom ur den obehagliga drömmen rätt fort när jag gick upp för att ta en huvudvärksrablett. Inget ont som inte har något gott med sig och så vidare. Senare försökte jag mig på en stunds drömtydning men landade i att det troligen inte handlar om något annat än att jag läser för många deckarromaner och ser för många brittiska kriminalserier på svt play under vintern samt att slottsherren väldigt gärna vill ha en egen verkstad. Huvudvärken blev jag inte av med lika fort tyvärr, de satt i en bra bit fram på dagen men lättade lagom och lämpligt nog till dagens första hundgäst. Det finns inget bättre än när det vänder.
My illa mående tycls ha vänt lite med. Hon ätet bättre. Just nu vankar hon fram och tillbaka över köksgolvet och vidare in i puben. Hon varvar mellan att lägga sig på ullpläden vid mina fötter eller i bian med dubbla fällar inne hos slottsherren. Hon vill vara nära. Fina, fina hund. Hon bäddar en del med, krafsar runt i bian så fällarna far åt alla håll och sprider ut sig över golvet. Det händer att hon lämnar bian då och istället lägger sig på fällarna som for ut och ligger tilltufsade på golvet. Det är väl förberedelser tänker jag, inför det som komma skall, och kanske små sammandragningar som utlöser det. Bäddandet. Tålmodigt väntar vi på nästa veckas nedkomst.
Att ha tålamod, det vill säga att kunna behärska sig för att nå långsiktig vinning, är en egenskap som på individnivå är starkt kopplad till hälsa och framgång läste jag någonstans. Och att vi svenskar är överlag är tålmodiga och ärliga. Vilket i sin tur är egenskaper som tar oss långt och gör oss framgångsrika. man tackar, man tackar tänker jag som nog anser mig vara en tålamodets människa. Men visst är det svårt ibland. Att ge sig till tåls och vänta in. I många sammanhang. Mest av allt dyker jag på det i mitt jobb. Det svåra med väntan och bristen på tålamod. Såväl hos förare som hos hundar. Emellertid syns en stark koppling emellan förarens dåliga tålamod och hundens. Förarens otålighet fortplantar sig ner i hundkroppen och så båda blir rastlösa och ständigt sökande efter quickfix och snabba lösningar. Det spiller såklart över åt andra hållet med, otåliga hundar som drar med sina förare. Men mest tvärtom tänker jag. Det visar sig på andra sätt med, hundförare som har svårt att vänta in den unga hundens mognad och skyndsamt marscherar vidare till nästa del i inlärningen innan den förra hunnit grundas. Svagheter hos hunden som eventuellt kan bli till problem, märk väl eventuellt, ska till varje pris lösas omedelbart och direkt fast det kanske inte ens blir ett problem om man bara ger hunden, sig själv och inlärningen lite mer tid. Det är väl det man kallar att göra hönor av fjädrar tänker jag. Tänk så mycket bättre det kan bli om vi tar problemen när de kommer. Om de kommer. Inte för att de kanske eventuellt skulle kunna komma längre fram. Såklart ska man ge akt på det som avviker från det önskade i det hunden visar med man bör passa sig för att skapa de där hönorna.
Vad gäller Lass, mitt före detta monster, har jag brustit i både tålamod och i att göra hönor av fjädrar. Jag har sett problem torna upp sig framför mig, hörnorna växa till och katastrofen närma sig. Inget av det hände. Istället hände en söt liten cocker med stor samarbetsvilja och driv i steget. Om jag bara kunde vara lite bättre att lyssna på mg själv, på mitt sanna och bättre vetande jag, så visste jag ju egentligen att det mesta skulle komma att ordna sig om jag behandlade som jag brukar. Med tid och tålamod. Ändå denna förbaskade otålighet, denna längtan efter snabba resultat och framgång hos mig. Så tröttsamt att det ska vara så obegripligt svårt att lyssna på sig själv. Men det finns inget bättre än när det vänder. Som sagt.
Nej vi är inte färdiga Lass och jag. Inte än. Idag apporterade hon en extra tennisboll bakom min rygg i en obevakad sekund och andra gången jag skickade henne till vänster på en linje kom hon med en rådjursskalle istället för en tennisboll. Lite gulligt ändå. Jag tog emot skallen och skickade mot bollen igen och då försökte hon ta bakvägen till skallen igen innan jag fick henne på rätt köl. På irrvägar kommer Lass och jag leta oss fram längs krokiga stigar för vägen ligger rak endast för den som vet hur man vandrar och där är vi inte riktigt. Än.
