Det är söndag och nationaldag mitt i veckan och det tackar man inte nej till såklart. Fast det blir genast oreda i både mitt huvud och kalendern när söndagar dyker upp där de inte ska vara. Försent kom jag varför apoteket stängde tidigt och drog ner jalusiet precis när jag tänkt kliva över tröskeln. Det får bli ett nytt försök imorgon för då ska det väl åtminstone vara en vanlig fredag på rätt plats i veckan. Jag har jobbat med, fast det är helgdag eftersom det till stora delar är så mina arbetstider ser ut. Del två av kortkursen mot b-provsstart som slottsherren och jag håller gemensamt stod på schemat och idag var det dags för ”träningsjaktprov”. När vi kört igenom alla hundar genom upplägget ägandes tiden som blev kvar till att träna på de delarna vi tyckte det var behövdes träna lite mer på. I uppehållsväder och sol.
Så här efteråt tänker jag på att det är ganska mycket som behöver tränas på innan man är redo för start på jaktprov. Särskilt tydligt blir det om man är ny inom området och ska lära sig själv samtidigt som man ska försöka lära hunden. Eller åtminstone träna hunden i de delarna som den inte har med sig i arvet, och det är en hel del. Fotgående till exempel, och stadga i skott och kast. Det faller sig inte alltid så lätt och naturligt med träningen om man inte har erfarenhet. För oss som hållit på ganska länge känns många delar i träningen och det vi gör rätt självklara. Erfarenheten ger ett lugn att vila mot. En trygghet i träningen och en insikt i att det meste löser sig med tiden. Det blir lättare att lita till processen och luta sig tillbaka en aning. Jag tänker att hundträningen i mycket är som vilket ”hantverksyrke” som helst. Ju mer du håller på, prövar och försöker desto bättre blir du. Oavsett vilket område det handlar om. Okej somliga är födda med bättre handlag och känsla för vissa saker och för dem kommer det såklart gå lite lättare, lite smidigare och lite snabbare. Men man kommer långt med vilja, träning och tålamod med. Välkommen ombord.
Jag tänker vidare på erfarenhet. Vi har ju valp i flocken igen med. Jag har. Jag som inte skulle på flera år. Men det är en glömd historia nu. Hur som helst. Vi har ofta valpar.(jag då)Små gulliga, ljuvliga besvärliga varelser som upptar mycket av vår tid och vårt engagemang. Självklart är varje valp en ny unik individ men eftersom vi har haft och ofta har valp i slottet går väldigt mycket på rutin numera. Erfarenheten av all den tiden som spenderats med valpar och unghundar har gett en trygghet som gör att det inte blir en så stor grej för oss att ha valp längre. Det går liksom av ”gammal vana”. Men ändå. Varje ny valp ger nya saker att fundera över. Ny nyanser av beteende och nya detaljer att notera och ta hänsyn till i kommunikationen med dem.
Jag kikar på lilla Pal som ligger på köksgolvet och gnager på en benknota, tänker att jag efter fyra veckor tillsammans med honom lärt känna honom rätt bra och vet lite mer vem jag har att göra med. Han är en mjuk och kontaktsökande valp så det behövs inga stora åthävor för att få honom att lyssna. Det räcker med små medel för att få honom att förstå vilka regler som gäller. För regler finns även för små valpar i vår flock. Men mycket frihet har de med förstås, mest frihet och de får vara valpar fullt ut större begränsningar och framför allt utan kravfylld träning. Det är verkligen något erfarenheten sagt mig med tiden. Att det inte är någon brådska med att bli vuxen och uppfostrad. Däremot är det lite brådska med att få till det gemensamma språket och sätta gränser. Mycket gullande blir det, jollrande och glada tillrop när valpen gör något bra men det blir också en tydlig kommunikation runt gränssättandet redan när de är små. För det är garanterat något som inte blir enklare när valpen blir äldre. Det känns som att många missar det med sina valpar märker jag. Valparna kan en massa saker redan som rätt små. De kan vänta vid dörren, sitta stadigt vid matskålen och omvänt lockande och ta emot beröm men vet inte vad ett nej är och svarar inte på en röstkorrigering. Det må väl vara hänt när de är små men det värsta är att det hänger kvar när valparna blir äldre. Och för att träna och utbilda en retriever eller spaniel till att bli en pålitlig och lyhörd jakthund när jaktlusten sätter in måste språket emellan hund och förare vara tydlig och rakt. Grundmurat och fast förankrat. Det låter sig göras olika lätt såklart. Med mjukare hundindivider behövs det inte mycket för att få dem att förstå med en lite tuffare valp som till det har en stor medfödd jaktlust har man en del att hantera. Det kan inte nog poängteras att skillnaden emellan två valpar kan vara enorm på det planet, även om de är av samma ras, därför blir sättet att hantera dem också stor. Som med mina två yngsta. Virvelvinden Lass med den pigga uppsynen och starka lusten till livet. Hon är sorten som prövar mycket nytt, behöver ett antal ”nej” för att förstå att jag menar allvar men ändå kan tänka sig att pröva igen en kort sekund senare. Hon tar en motgång utan att bli ledsen över det. Glömmer fort obehag och kommer igen. Frustrerade och krävande för mig som förare men hon innehar en mental styrka som inte är att förneka. Lilla Pal däremot. Efter våra fyra veckor tillsammans möter jag liten individ som gör sitt bästa för att vara till lags. Som ”ler” och lägger bak öronen vid minsta tillsägelse och dyrt och heligt lovar att aldrig göra om hysset. Och jag tror honom. Jag har deras olikheter att förhålla mig till och att anpassa mig efter. Att gör det bästa av just deras personligheter. En valp att bromsa och en att lyfta. Men båda att älska.