Valpen Till snart tolv veckor
Jag vet inte riktigt vart den här vintern tog vägen. Den gick så fort att jag aldrig ens hann bli riktigt rastlös och trött på mörkret. Nu vet jag inte riktigt var mars tagit vägen heller för tjugoen dagar har glidit förbi med solklara dagar och stjärnklara nätter i en jämn ström av mestadels trivsel. Att jag upplever att mars gått så fort beror delvis på valpen Till också. Med en valp i huset går det undan och är intensivt. Slottsherren och jag har återigen lovat varandra att vi minsann inte ska ha någon mer valp på flera år nu. För det är jobbigt med valp. Men vi lovar bara nästan för vi vet hur det brukar gå med dylika löften. Alltid inträffar det något som gör att vi behöver ändra oss. Och så vill man ju kunna vara lite flexibel och inte låsa fast sig vid löften och beslut heller. Valpar är ju så gulliga med.
Lilla Till smälter in bra i slottet och flocken. Hon är precis så energisk som man kan vänta sig av en cockervalp. Smått galen i vaket tillstånd och smidig som en katt. Med en cockervalp i soffan om kvällarna är det inget konstigt alls om man plötsligt finner den balanserande på ryggstödet eller nyfiket kliva upp på fönsterbrädan i fönstret bakom soffan. Sådant hör av någon anledning till när det gäller cockervalpar. I mångt och mycket påminner de om kattungar. Det tänkte jag lite extra på härom dagen när baby Till hängde i gardinen i puben. Någon frågade om jag börjat träna henne än och vad jag i så fall gör. Hon är så liten än så någon egentlig träning är det väl inte att tala om men några grejer har vi pysslat med. Hon har övat sitt och stanna på placeboarden. Vi gör små valpapporteringar inne då jag sitter i hennes bädd och kastar den mjuka kaninen över golvet medan jag håller henne i knät. När hon slappnar av släpper jag iväg henne med ett glatt ”ta den” och när hon kommer tillbaka leker vi med kaninen en stund. Jag har också, efter uppmaning av slottsherren, introducerat söksignalen när hon letar efter några godisar jag gömt och så har hon fått sina första erfarenheter av kontaktsignalen som senare ska blir stoppsignal. Inget av det är väl egentligen nödvändigt alls i den här åldern. Det går utmärkt med att vänta med att lära något överhuvudtaget mer än lite vanligt vardagshyfs tills de är i ett års åldern om man vill det. Fast nu råkar jag tycka det är kul att göra lite av det redan när valpen är liten och dessutom tycker jag det gett bra resultat tidigare. Så jag vill liksom inte avstå och missa chansen. Jag har prövat en apportering utomhus med men då såg jag ”grävanerinstinkten” vakna och hur blicken hastigt scannade området för att leta efter ett bra gömställe, så jag lockade snabbt in henne och bestämde mig för att den träningen får vänta ett tag till.
Det allra viktigaste baby Till fått lära sig de här veckorna är ändå att det finns oändligt med kärlek hos oss, men också en gräns. En röstkorrigering som hon måste lyssna till och respektera. Som hindrar henne från att springa baklänges när jag lockat på henne, om hon får för sig det, och som stoppar henne från att bita sönder inredningen och att nafsa i mina kläder. Bland annat. Vår resa tillsammans har börjat och det känns fint. Nu vill jag bara att hon blir stor fort samtidigt som jag vill att tiden ska gå långsamt. Som vanligt går mina önskningar inte riktigt ihop. Vi får fortsätta ta en dag i taget.
