Våren ändå
Den första tussilagon. Tranorna på fältet. Ormvråken som spanar från staketstolpen, slår och tar en sork från gräsmattan. Gruset under kängorna och hundarnas smittsamma energi. De tidiga morgonpromenaderna precis då vintern går över till vår är makalösa. Slottet är hyfsat städat efter helgen med, det mesta är i ordning och det känns bra att börja veckan så.
Det var innan virvelvinden kom in. Innan hela hennes existens flög över tröskeln då jag öppnade ytterdörren och förvånat hann skymta henne genom den smala springan innan hon klämde sig emellan och förvann förbi mig som ett svart streck och efterlämnade leriga släpspår när den lilla kroppen bromsade in vid badrumsdörren. Där tryckte hon sig emellan så dörren for upp och slog i väggen innan hon kastade sig över hinken med toarullar och kom springande tillbaka med en rulle innan jag ens hade hunnit överväga hur och om jag skulle agera. Det går undan när hon är på det humöret. Krävs en tydlighet från mig utöver det vanliga och ett mycket bestämt inbromsande för att få kontakt och svänga om hennes känslolöge till något mer klädsamt och passande för inomhusmiljö. Jag ska ta med henne ut nu. Planerat och strukturerat och väl förberedd ska jag hålla henne i fas och form som den trygga och extremt tydliga ledare jag behöver vara för att hon inte ska skena iväg. Försöka vara i alla fall. Hon är otroligt rolig. Och i lika delar krävande. Ohälsosamt söt därtill. Jämmer.
Lyra blev så glad den här morgonen. När hon kom in från hundrummet och såg att clubfåtöljerna var tillbaka i puben. Uppiffade med fårskinnen. Fast det tog ett tag till märkte att fåtöljerna var på plats igen men när hon gjorde det blev hon märkbart glad, klev direkt upp i en av fåtöljerna och rullade ihop sig på fällen medan svansen slog. Hin hör hemma där, på drottning tronen och jag undrar om de som en gång designade clubfåtöljer var medvetna om hur väl de passar en cocker spaniel. Var det till och med en sak det tog i beaktande och lade vikt vid kanske?
Lite längre farm på dagen gick Lass och jag en sväng i mossen. Hon har inte varit där så många gånger förut och känner inte till så mycket om sök och så än, inte mer än det hennes gener talat om för henne men jag fick till något som kunde liknas vid en sökintroduktion då jag smög ut kaninbollen jag hade med mig emellan henne och mig vid några tillfällen. Det var fint att se hur hon slog på vittringen och blev så där extra intensiv och engagerad för att finna den. Snabbt och spontant apporterande hon den men vi har en del att jobba på vid själva avlämnandet då hon allra helst vill bollen kvar själv. Huvudet och bort och ner och ut och överallt utom mot mig men det får vara så till dess jag tycker det är dags att lära in den prydligare delen av det. Var sak har sin tid.
