Vi behöver jobba på att inte ge upp det vi först inte förstår..
Någon har drabbats storhetsvansinne efter att ha fått vara inne ENSAM med oss under matlagningen i går kväll. Det är så hon fungerar tänker jag. Om hon upplever något lönande går hon ”all in” på alla fronter. Ger jag henne lillfingret tar hon hela näven och mer där till. En bra bit upp på armen. Så nu duger det inte längre att ligga i mjuka bolster på andra siden grinden tillsammans med de andra hundarna. Hon ska var i köket! Fattas bara annat. Pronto! Herregud tänker jag och suckar över det snabba svarta yrvädret. Hur ska jag lyckas övermanna henne, styra henne rätt i livet och träningen när hon har hela mig fångad i ett nötskal. Ständigt steget före. Hon alltså. Lass. Smarta hundar är väldigt roliga men helt ärligt också rätt ordentligt skitjobbiga.
Så blev det kväll och matdags för både två och fyrbenta efter en arbetsdag igen. Besta är som vanligt hungrigast av alla. Åtminstone är hon den som låter meddela att hon är hungrigast. När svältgränsen igen. Jag tänker för säkert tusende gången på det där med motivation och hur enkelt inlärning går när motivationen är hög. Besta kan varenda matrutin, varendaste lilla rörelse eller signal med antydan om att maten kan vara vara på väg som vi råkar ge utan att tänka på att vi gör det. Hon plockar den direkt, börjar ”mjölktrampa” med framtassarna medan ögonen glimrar. Jösses vad jag önskar att jag kunde överföra den känslan i henne och samma motivation till vår träning och dirigeringarna med dummie. Jämmer. Hon skulle kunna bli riktigt vass alltså. Det är hon redan när det gäller skarpt läge. På jakterna, men resten av året behöver jag få till vettig träning utan varmvilt. Det känns som jag trampar vatten runt det här. Att jag borde fått det att lossna. Visst, framsteg finns men inte riktigt i proportion till den träningen jag ändå lägger ner. Å andra sidan har jag varit med om det här förut, den smått hopplösa känslan av total fastkörning vid två och ett halvt års ålder innan det vänt och släppt ordentligt. Jag försöker hålla fast vi det, vetskapen om att det löst sig förut, att tidigare hundar kommit över tröskeln tids nog. Att det kan ske. Hoppet. Kanske gör det så den här gången med. Tiden får utvisa i vanliga ordning för alla svar går inte att få direkt. Om inte annat så är Besta guld värd på jakterna och jag har tre andra hundar att träna dirigeringstecken med så jag behöver inte precis trötta ut henne med det.
Någonstans inne i mig tror jag på den fria viljan, hos människor så väl som hos hundar. Jag vill lyfta fram den, poängtera hur viktigt det är att den för ta plats och bejaka den. När jag tränar mina hundar gör jag det av fri vilja, för att jag tycker det är lustfyllt och givande och för att det ger mig energi och välbehag. Det är därför jag håller på. Inte för någon annans skull eller andras förväntan. Inte heller för att jag måste eller borde. Enbart för att jag vill. Av den anledningen har jag lite svårt för ovillkorlig lydnad, visst vill jag att mina hundar ska gör det jag ber dem om, att de ska ta tecken och signaler och lyda mina anvisningar men inte till vilket pris som helst. Inte på grund av tvång och ovillkorlig lydnad utan för att de VILL jobba med mig, för att jag utbildat dem och vi lärt oss tillsammans. Absolut, jag ställer krav, det gör jag, det finns tydliga gränser(förmodligen en del otydliga med) och jag har inga problem med att säga till mina hundar när det blir fel. Tydligheten emellan rätt och fel gör hundarnas och mitt liv enklare. Men jag vill inte ha total underkastelse, och inte rädsla för att göra fel. Inte hos hunden och inte hos mig. Jag eftersträvar trygghet, tydlighet och tillit. Alltid. Visst skulle jag kunna kräva igenom utaförandet i träningen med Besta är den de dagarna hon inte är på hugget. När hon tycker regnet är för blött, vattnet för kallt, tillfället för omotiverat eller vad det nu kan vara. Men varför? Varför skulle det vara så viktigt för mig att få få min vilja igenom när jag så tydligt märker hennes motstånd? Bättre då att konstatera att hon har en dålig dag och stanna vid det. Tillbaka till frågan jag påminner mig om så ofta. Varför tränar jag hundar och hur vill jag träna dem? Svaret är lika enkelt som självklart: för att det är kul och för att vi ska ha kul tillsammans. Det är mitt därför. Namaste och god fortsättning.
