Vi börjar om
Det finns inget kvickt i henne, ingen snabbt över henne alls. Hon är en ”slowmotion” unghund och skyndar sig på sitt egna vis. Målmedveten ändå, har sug efter apporterna och ger sig inte i första taget. faktiskt inte alls. Men hon gör det i slowmotion. Vad månde bliva undrar jag och ömsom skakar på huvudet ömsom ler åt henne. Enklare unghund får man leta efter. Så nära mig och lätt att påverka. Jag bidar min tid och mitt tålamod, gör som henne, rör mig i slowmotion och tar ett steg i taget. Otålig förstås.
Jag tog henne med för en stunds träning idag som planerat. Med luvan över huvudet och dragkedjan stängd långt upp i halsen som skydd för det ettriga vårregnet och vinden. Idag strilade det inte. Det kom på tvären. Den upptorkade marken jag lovordade igår syntes inte längre till. Nu återfanns bara lera och klafs. Men inte den gula unghunden emot, hon klafsade gladeligen fram i det blöta och undersökte döda näbbmöss och nylevererad hjortskit. Så träande vi då. Jag kastade ut tre apporter på linje som planerat och skickade tillbaka mot dem. Den gula unghunden gav sig iväg i kort galapp ( jag önskar jag kunde skriva att hon sprang som en missil men det vore alltför långt från verkligheten) och bärgade apporterna i tur och ordning. Så prydlig och vattenkammad en ung hund bara kan bli så resten av träningsstunden ägnade vi oss åt att kasta busiga bollar och hämta dem långt bort från stadga och redlighet.
Två stora plus bjöds jag på idag. Ingen huvudvärk och en ny, installerad varmvattenberedare. Den senare bjöds jag väl inte på i och för sig, det kommer att dyka upp en tung räkning inom kort. Men jag bockar och bugar ändå. Snabb service och vatten direkt ur kranen, och varmt där till. Lite av ett Hallelujah moment och en högtidlig känsla av tacksamhet. Man bör vara glad för det tillsynes självklara och inte ta något för givet. Någonsin.
Jag har klarat en intelligenstest idag med. Men det var tveksamt länge och jag höll på att bryta ihop tillsammans med lilla Till på köksgolvet. Lilla Till är nyopererade (en rutingrej, planerad och inget allvarligt)och behövde slippa tratt en stund. Istället skulle hon få på sig en body jag köpte till Lad när det begav sig men den behövde aldrig användas då. Men nu. Bodyn har hela bakben, hål för frambenen och svansen. Smidig och mjuk. Jag förstår mycket väl hur den ska sitta på hunden och att den skulle bli perfekt för just Till och det här ändamålet. Till och med rätt storlek. Men att få den på plats! Att få på ett tvåårigt barn en vinteroverall med tillhörande fingervantar är en barnlek i förhållande till den här hundbodyn. Bara att förstå i vilken ände man skulle börja trä på den var en vetenskap i sig. Jag har väl aldrig varit expert på logiskt uträknande i och för sig men den här bodyn tog verkligen priset. Lilla Till var tålmodig som tur var och stod ut med mitt tråcklande och vinklande av ben och leder. Trägen vinner och till sist satt den på plats. Enda nackdelen med den här bodyn, förutom att den var jobbig att få på plats, är att hunden inte kan gå på toaletten med den på. Annars satt den perfekt på lilla Till och ingen kan komma åt såret. Så skönt för henne att slippa tratten med tänkte jag medan jag klappade om henne och påpekade att hon nog för vänta med toalettbesök till imorgon med tanke på våra påklädningsbekymmer. Lilla Till verkade på cockrars vis lika obekymrad som vanligt och jag satte mig för att arbeta. Efter en stund gjorde hon mig sällskap. Utan body. Det ska vara en cockern till något sådant. Det var om något ännu mer obegripligt hur hon lyckades få av sig den än att jag lyckades få på den. Vi börjar om.
