Vi gör det vi trivs med…och trivs med det vi gör!

Om det inte varit för viruset som fått fäste i mig så hade jag med lätta hoppsasteg studsat fram idag och glatts över ljuset som verkligen är på väg tillbaka. Det är ljust till klockan fem nu och dagarna har berikats med en hel timme dagsljus extra. Ljuset är lika uppskattat som alltid denna tiden varje år. För att spä på de smått spirande vårkänslorna ytterligare har en vas tulpaner placerats på köksön med. Årets första. Det är mitt i vintern egentligen, mitt i kalla, vintriga januari och snö utlovas i morgon men våren har börjat lite inombords. Känslor av grus under gummiskorna och trotsiga tussilago i vägkanten har vaknat. Inte bara hos mig faktiskt, igår lade vår vita lilla dvärgcochinhöna årets första ägg. Hon gjorde det till ett rejält kacklande och oväsen. Så till den milda grad att slottsherren som var andra sidan åkern ringde hem till mig i sjukstugan och bad mig går ut och kolla vad som hände utanför slottet för det var ett sådant väldigt liv. Med hökajäveln i minnet rusade jag ut i fårskinnstofflorna på isgatan och möttes av larmet i hönsgården. Det lät verkligen som någon var i verklig fara, fast det var bara den lilla hönan som deklarerade att ”nu minsann, är ljuset här och jag har värpt”. Det är en stor händelse med ett ägg i en hönas värld, och i vår med, särskilt årets första.

Till ljus, tulpaner och annat vårlikt hör också semlorna. Dessa gräddiga goda bakelser med en utsökt mix av kardemumma, mandel och vispgrädde är inte att leka med. För mig är det väl ungefär som för de flesta andra såhär några veckor in på det nya året. Det vill säga att nyårslöften som lät så rätt och riktiga och självklara för några veckor sedan bleknat betydligt nu. Semlorna frestar och lockar och även om jag inte riktigt tål dem så är det svårt att låta bli. Jag är inte allergisk men min upproriska ibs-mage uppskattar inga avvikelser i den vanliga kosten. Allra minst mixen av vete, fett och laktos så semlor är ingen höjdare.

Vi försöker planera lite för året och kommande säsong här på Kopparhult medan vi väntar på våren. Det är många bollar i luften och mycket kul. Samtidigt kanske inte jättemycket nytt. I år handlar det nog mer om att förbättra det vi har påbörjat och det vi redan har. Utveckla och kanske inte nödvändigtvis utöka. Men förbättra som sagt. Efter ett par säsonger med fåglarna har vi lärt oss en del. Något av det den hårda vägen och annat på lite mer förståndigt sätt. I år ska vi odla lite mer skyddande växter runt slottet, så i mer fältfågelfrö, solrosor och majs bland annat. För att underlätta odlingen ska vi skaffa en tallriksharv och en kärra till fyrhjulingen. Vi ska skaffa vettiga vattenautomater med, som ser till att fåglarna har friskt vatten dygnet om, även när det blir värmerekord, så vi inte behöver springa med vattenkannor flera gånger varje dygn. Vi ska ha fler tamhöns också, för äggens skull och för fasanernas trygghet. Kaninerna ska få ett hägn till så vi kan växla mellan hägnen och ha koll på parasiter och annat. Så får det bli en liten flock vaktlar också. Om planerna går i lås så kan vi sedan utveckla träningsmöjligheterna för spaniels, både den grundläggande stadgeträningen och sedan också sök och stötträning i fågelmarker när det är säsong för det och grundstadgan sitter. Det blir något att bita i för mig och Flow. Bra träning för retrievrarna blir det med, med vilt både i markerna och slottsträdgården och spaniels surrande runt fötterna. Fast nu är det som bekant vinter och lite lågsäsong just vad det gäller den träningen så nu kör vi lite vanliga basics istället. De gula och jag tog tag i det i förra veckan och hade en fin plan för helgen men så kom det här viruset och däckade mig så vi får ta nya tag nästa vecka och fortsätta där vi slutade. Temat var ut (hundraåttiograder) diagonalt över terrängbyte och diagonala linjer över torvgravarna i mossen som frusit nu. Som tur är känner jag mig redan bättre så förhoppningsvis är jag snart på benen igen och vi kan fortsätta träningen. Jag tänkte lite på det här med att vara sjuk nu när jag blev det med. Jag vill verkligen inte att det ska vara så men det blir lätt så i alla fall. Att man behöver bli sjuk emellanåt för att bli påmind om att vara tacksam för alla de dagar man är frisk. Jag vill vara tacksam för mina friska dagar varje dag, utan att vara sjuk. Jag ska jobba på det. Och på att inte gnälla över ett simpelt virus när jag vet många andra som kämpar med allvarliga sjukdomar. Mer tacksamhet överhuvudtaget. Över varje ny dag, mat på bordet, friskt vatten och saker vi lätt tar för givet.

 

På det här fotot tränar Bäst och jag ”ut” diagonalt över terrängbyte. Målet är vid den gula pricken. Målområdet med tennisbollar har vi lagt ut tillsammans men vi har gått en helt annan väg dit och tillbaka.

Här är vi nere i mossen och ska köra linjer diagonalt enligt ”trehögarövningen”. De gula prickarna på andra sidan är våra målområden och de gula prickarna på hitsidan är där vi ska stå och skicka, diagonalt i huvudsak men även rakt. Med tre dummy vid varje punkt får vi till variationen i skicken rätt så bra, totalt nio ospårade skick i terräng som är lite knölig att springa i.