Vid den här tiden varje år
Två ägg till och våren rycker närmare. Fast först ska vi visst tilldelas lite snökaos och vinter över helgen. Det borde inte förvåna mig för det är bara februari men efter tre dagar på raken med sol och barmark så känner jag mig lite överrumplad i alla fall. Rätt nöjd med vinter faktiskt.
Det finns fördelar med vinter med för vid den här tiden varje år är det lite lugnare på arbetsfronten för mig och det gör att det finns lite mer tid för träning av de egna hundarna. Så jag gör det förstås, går och skaver i åkerkanterna och skogsbrynen med någon hugad unghund eller äldre och försöker lära dem lite vett och etikett och en eller annan lämplig apporteringsövning. Med de äldre utmanar jag mer. Försöker leta upp nya terrängavsnitt för nya utmaningar och vänder och vrider på övningarna i markerna där jag brukar hålla till. Det är så lätt att köra fast i gamla spår och inte se möjligheterna till variation så jag anstränger mig verkligen för att titta med nya ögon. Det är galet lätt att skapa mönster för hundarna med, medvetet eller inte. Mest omedvetet såklart för jag märker inte att jag gör det förrän något börjar köra ihop sig en aning. För ett tag sedan lade jag till exempel märke till att svarta Min inte trodde på att hin skulle springa tillsamma punkt som fröken Vi precis hade gjort. något är fel här sa hon och jag funderade på vad. Det var givetvis mig det var fel på. För jag har under en period ganska konsekvent låtit tjejerna jobba vartannat skick, fast det mönstret har jag faktiskt kommit ihåg att bryta emellan varven men jag har absolut inte skickat till samma punkt direkt efter varandra. Med bra saker i åtanke såklart, baksidorna får jag på köpet. Så svarta Min som är en känslig själ hade rätt i sin iakttagelse för så där brukar vi inte göra. Det löste sig snabbt ändå, bara hon förstod att jag verkligen menade vad jag sa och jag får ta med mig att komma ihåg att bryta det mönstret jag skapat och helst inte heller fastna i ett annat mönster. Men det är fort gjort, det var jag bestämt av egen surt förvärvad erfarenhet. Jennie och jag fick till ett fint gemensamt träningspass igår. På ett nytt hygge med utmanande terräng och rejäla avstånd och fyra hudar och en sol. Återhämtning, relax och träning i ett och samma. Det är fint det. Och på hygget finns oändliga möjligheter. We will be back. Jag tränar de unga hundarna också såklart , med ”ups and downs ”som brukligt. En lite mer utförlig betraktelse av sista träningspasset dyker upp i Övningsbanken inom kort om någon vill läsa mer.
Igår kväll åkte jag med slottsherren på utflykt till fiskaffären. Det passar mörka vinterkvällar. Men jag behöver lära mig att inte säga fiskaffären utan ”akvariebutiken” för annars kan någon tro att vi åker på utflykt för att köpa fisk. Vilket vi i och för sig gör fast inte filead och klar. Jag försöker lära mig ”akvariespråket” med men det går sådär. Jag valde en vacker blå kampfiskhane till att av de små akvarierna igår men råkade säga att att fisken hade vackra fjädrar istället för fenor och jag tycker det låter sjukt fel när slottsherren och butiksinnehavaren säger att en viss sorts fisk ”går” i ”burken” längst bort till vänster fast fiskar simmar och burken är ett akvarium. Det får mig att tänka på hur nördiga vi retrieverförare måste låta för helt gröna nybörjare när vi slänger oss med ord och begrepp som är så vanliga för oss att vi inte ens tänker på hur de låter eller vad de innebär. John Blund börjar närma sig igen, han kommer tidigt om kvällarna nu för tiden. Den gula valpen harv redan slocknat vid mina fötter, den svarta och den bruna sover i hög med några till, den enda guldlockiga ligger utslagen på golvet och den brokiga har rullat ihop sig för natten uppe på burtaket. Slottsherren matar fiskarna och jag ska gå vägen om tandborsten innan jag tackar för mig. Imorgon blir det drive träning för en fin grupp med hundar med förare om bara inte nattens snökaos sätter stopp för det. Vi får se. Over and out.
