Viljan drar halva lasset
Det är lika bra att vänja sig tänker jag när jag tittar ut mot det halvskumma ljuset och regnet. För det här är vad jag har att vänta de närmaste tre månaderna innan en liten ljusning anas efter vintersolståndet. Med regnjackans luva över huvudet och stövlar på fötterna ger jag mig ut för dagens första rastning. Det är milt men blåsigt och blött. Omvälvande och hälsosamt.
Vår senaste valpkull blir två år i slutet av oktober. De har utvecklats till starka, motiverade individer men egenskaperna på rätt ställe. I lite olika dos och på olika ställen för all del men ett är säkert. De älskar alla att arbeta och de brinner för apporteringen. Jag är säker på att mamma Vi ler stort där uppe ihundhimlen när hon ser dem. Helt övertygad m det men jag tror också hon skakar lite lätt på huvudet åt deras bus och när de kör med sina förare och jag kan höra hur hon uppmanar dem med ett ”skärpning nu ungar” och lite skärpa i rösten. För sådan var hon mamma Vi. Livlig och glad, tydlig och gränssättande. Och gudarna ska veta att hennes ungar behövde det. Vi ser fram emot att få fortsätta följa dem
Den annars så lugna hunden far som en furie in över köksgolvet för et kan finnas MAAAT eller något annat ätbart bortglömt eller tappat någonstans på golvet. Ibland tänker jag hur enkelt det hade varit att repetitionsträna henne i dirigeringstecken och annat om hon varit lika motiverad för apporterna som för maten. Hon skulle garanterat gå genom eld för den. Maten. För en dummy genom tjockt gräs i bösta fall. Nu hård drar jag det förstås. Besta gillar allt träningen och apporterna mycket med det är bara det att hon gillar mat ännu mer. Det är användbart på sitt vis i träningen det med men det går inte att komma ifrån att det går lättare om intresset för apporterna är lika högt som för maten, eller helst högre. Men den lille är det så. Pal, den långbenta halvårsgamla valpen på väg in i det som kommer bli vuxenvärlden. Han älskar mat han med, i snudd på nivå med Besta, men han älskar sina tennisbollar och apporter ännu mer. Han är så tidigt vaken i det. Nästan född bolltokig tror jag. Och jag älskar det. Faller för hans attityd och inställning till arbetet. Tillåter mig bli fartblind och lägger farhågorna om allt för hög intensitet åt sidan. Efter morgonpromenaden spyr Bästa upp en hög halvsmält frukostmat på gårdsplanen. Inklusive skal och delar av mitt sparade frukostägg. Jag har inte hunnit sakna ägget och funderar över hur det hamnade där. I Bestas mage med skal och allt. Så kommer jag på. Jag lämnade ägget på köksön medan jag gick på toaletten, såklart hon inte var sen att utnyttja den möjligheten. Hon är inte på bord och bänkar annars, vet att vara välartad och uppfostrad. Men som sagt, när det gäller henne och mat suddas gränserna ut.
