Wabi sabi
Hon satte ord på något som ingen av oss egentligen förstod och jag tänkte att det nog kommer bli svårt för mig men att det blir bra i slutänden. Helt säkert. På den vägen är det och jag känner att jag har lättare nu att acceptera att svar inte finns på allt och endast tiden kan utvisa vad det blir av drömmarna. Och av hälsan. Det har varit en tid av lärdom på det de senaste åren. Hundarnas hälsa tänker jag på då. Vår egen har väl vart okej hela tiden om än lite småsvajig i perioder och för stunden känner jag mig som en gammal rugguggla där jag sitter påpälsad och frusen efter en jaktdag i två plus och isande nordan med inslag av smådjävlar. Jag har svårt att förlika mig med tanken på vintern som väntar men jag lär väl härdas och acceptera den med. Lärdomen vad gäller hundars hälsa har blivit att tid kan göra underverk. Bokstavligt. Från rejäla besvär och tankar om avslut till hela väl fungerande jakthundar igen. Svar på frågor jag sökt och velat ha har inte gått att få men med tiden har svaren kommit ändå. Tids nog ni vet. Jag som många alla vill gärna få ett besked och en diagnos att ta ställning till och kunna fatta beslut. Pronto. Men vem kan egentligen veta? Det är jobbiga resor genom de där perioderna av ”ickevetande” men likväl är de nyttiga. Ungefär som vintern behöver de genomlevas, ältas en liten aning och accepteras. Tålamod och tid är boten mot mycket. Ibland går det vägen och andra gånger inte. Tidigare har vi ledsamt nog haft flera fall av ”inte” men under de senaste åren har det vänt över till att verkligen bli bra. Fint förstås. Det är bara det att det är så sjukt jobbigt att vänta och att inte veta. Efter några skadedrabbade hundar med efterföljande tålamodsprövande och tidskrävande rehab och dålig utgång har jag också lovat mig själv. Aldrig mer. Men så vill livet annorlunda och känslor vill alltid styra lite över förnuftet och så är jag där igen. På en resa jag sagt att inte ska upprepa med en hund vars knä egentligen inte håller men som ändå håller och vad vet man egentligen om morgondagen? Och jag vill så mycket hellre liv än död. Idag har vi jagat tillsammans igen. Fått fasaner på vingar i skitvädret och hållit oss i skinnet. Två dagars träningen av det irriterande ”sittet” gav resultat. Eventuellt var det bara tur och tillfällighet med det är väl ändå ovidkommande tänker jag. Skötte sig fint gjorde hon i alla fall lilla Till och visade upp ett sök i en av de långa remisserna som gav åtminstone mig en känsla av både flow och gåshud att spara ner. Ögonblick och sådana stunder går eländigt nog fort förbi men det är oavsett förbaskat skönt att få känna sig helt nöjd en stund in emellan. Gott att det ändå händer i min strävan mot perfektion. Och Tills knä fungerar fortsatt utmärkt fast vi jagat flera dagar i veckan. Inte en tillstymmelse till ”hoppsasteg” har jag sett och jag har nu bestämt att lägga hennes patella luxation på hyllan på allvar. Till dess tiden vill oss något annat. Namaste.
