Watch them. The good ones.
Jag spinner vidare på dokumentären om och med Peder Fredricson som vi såg i går. I tanken har filmen följt mig sedan dess och jag funderar över vad det egentligen var som gjorde intryck på mig och vad som försatte mig en anda där lusten att analysera och planera blev så påtagligt stor. Förutom att filmen var ett fint och faktiskt rätt närgånget porträtt om hela familjen Fredricsson så är Peders känsla för hästarna och varje enskild individ helt oslagbar och oemotståndlig. Det var egentligen inte mycket av det vi fick se men i de korta sekvenser som visades med Peder i umgänget med någon av hästarna lyser det igenom och går inte att missa. Hans förmåga, liksom många andra duktiga häst och djurmänniskors, att se varje individ och behandla dem därefter är djupt eftersträvansvärd. Förmågan att se varje individ och inte hålla sig till en fast mall och dessutom ha ett öppet sinne för alternativa metoder för att nå fram till varje häst ger mig gåshud långt upp på armarna och sjukt mycket inspiration.
Jag har fått se några ”highlights” inom retriever träningen med och när jag ser dem står det fullständigt klart för mig vad jag tränar mot och vilka mål som är viktiga. För mig. I den stunden känns eventuella poäng och prisvalörer av mindre, i stort sett ovidkommande art. Filmen med Peder intresserar mig av flera andra anledningar med, den att ha ett tydligt mål bland annat, att kunna fokusera och lyckas hålla styr på sin ”kreativa” sida och rikta in sig på en sak och ett mål i taget. Jag jämför mig överhuvudtaget inte på något sätt med Peder och andra storheter, dit är en lång väg, men jag tror mig ändå förstå vad det måste kosta. Och vad det kan vara värt.
I min egen lilla värld, med träningen av flockens hundar, har lusten att analysera och fundera över mål ökat markant sedan tjugoettochtrettio igår kväll när filmen tog slut. Var är mina mål egentligen tänker jag, ser jag mina individer som de individer de är och behandlar jag dem därefter eller kör jag fast i inrutade system och ”så brukar jag alltid göra”? Jag hoppas inte det och jag kommer med full kraft att jag göra allt jag har i min makt för att inte hamna där. Inte bli bitter och fastna utan istället bli bättre och ”go forward”. Öppet sinne ska bli mitt nya ledord! Jag ska låta mig lita på min intuition med, mer än vad jag gör nu och luta mig tillbaka mot den erfarenhet jag faktiskt har. Inte vänta på att självförtroendet plötsligt ska lysa över mig som en stark lampa utan istället jobba på och fånga det efter vägen. Den vägen jag tror på och som känns rätt för mig. Det känns rätt storslaget det här inser jag. Jag skulle kunna gå så långt att jag säger att ett liv utan kommunikationen med djur är…. rätt trist. Jag är verkligen sjukt inspirerad efter en kombination av filmen igår och några riktigt fina hundarbeten jag sett det senaste. Vad vore livet utan samarbetet med djuren? Jag tror det har en större betydelse än vad vi förstår. Fast jag gillar människor med, jag gör verkligen det. Det finns så många underbara människor. Människor som gör gott för andra, som frikostigt delar med sig, som passar, hjälper, vårdar och torkar andras skit, som ger andra möjlighet att växa och blomstra i full kraft bara genom sin närvaro eller bara genom att finnas där. Det är en välsignelse att få umgås med de människorna. Och de är många!
Jag inser att jag är smått euforisk idag men mitt i pandemihelvetet kan jag ändå inte låta bli att tycka att livet är magiskt vackert och underbart. Måndagar måste väl ändå vara veckans bästa dag?
