We are more or less the same

Efter en räcka intensiva dagar med tidiga morgnar och sena kvällar landar jag vid köksön med temuggen och laptoppen. Tid för reflektion, eftertanke och vila. Precis som hundarna behöver också jag ta in intrycken, smälta information de senaste dagarna gett och bearbeta en stund. Att reflektera och begrunda är nödvändigt tänker jag. Under tiden med pandemin är det många som fått möjlighet, eller mer eller mindre tvingats att göra det eftersom inget varit som det brukar och spelplanen ändrats ganska drastiskt. Många har sätt över sina livsval, funderat och begrundat. Förvånansvärt många tycks ändå ramla tillbaka till det vanliga nu när pandemiläget lugnat sig något snurrar ekorrhjulet tillbaka in i gamla spår och utöver det ska allt det man missat under året tas igen. Det höga tempot är på väg tillbaka i takt med att oron bleknar. Jag undrar vad vi lärt oss av den här tiden, jag hoppas det ska kunna komma något positivt ur det efteråt. Bland annat ett lite långsammare snurrande ekorrhjul, eftertanke och medvetenhet och mindre utnyttjande av jordens resurser. Men jag undrar faktiskt om inte risken finns att det blir precis tvärtom nu när alla ska skynda sig att uppleva det de missat och gör allt det de kommit på att de vill göra när tempot drogs ner och tid gavs att tänka tankar hela vägen. 

Jag reflekterar lite över jaktprovet vi höll igår med. Över alla dessa fantastiska människor och hundar. Framförallt tänker jag en tacksamhetens tanke till alla de funktionärerna som ställde upp och frivilligt tog en hel dag av sin  lediga tid eller rent av tog ledigt( och det blev en lång dag) för att kasta dummy, ro båt och lägga sök för att att deltagrans ka kunna få pröva sina hundar på prov. Utan funktionärer inga prov! Så är det bara. Extra viktigt då för alla att visa sin uppskattning för dem som ställer upp och gör detta. Att det edan blir det lite fel ibland, eller annorlunda som jag brukar säga, att något kast blir lågt, ett sök blir svårt i överkant eller något annat är mänskligt och ska så få vara. Men ett är säkert, alla som frivilligt ställer upp som funktionärer gör sitt allra bästa för att det ska blir så bra det bara kan. För att provverksamhet på ideell basis ska fungera måste vi vara rädda om varandra och värdesätta alla och en ar som ställer upp och hjälper till. Oavkortat.

Efter reflektionsstunden över temuggen åkte jag in till byn och hämtade det äntligen funna paketet från England. Badrockarna som tagit åtta veckor på sig att ta sig hit har äntligen landat hos det lokala postombudet. Servicen på det stället är av första klass måste jag säga. Fördelen med lokala företagare tänker jag. Ros till dem! Det har blivit en följetong av den här beställningen. En av lådorna i sändningen kom fram för tio dagar sedan men den andra lådan lät vänta på sig. Men nu så. Innan dess hann paketet komma till tullen i Nederländerna, och bli tillbaka skickat till England därifrån. Efter ett visst spårningsarbete äntligen tagit sig tillbaka till leverantören för att skickas igen med ett annat fraktbolag. För att ta sig igenom Nederländerna och istället fastna i svenska tullen där det blev kvar i en vecka innan Postnord kunde hämta upp det, och sedan försvann en av lådorna längs vägen i Sverige. Men inga sura miner för det egentligen för bemötandet från postnord har vart bra, de har funnit paketet och omdirigerat det och nu ligger varorna uppackade i hyllorna i butiken. Jag är glad och nöjd med det trots omvägen för jag vill tro att varje sommarvikarie på Postnord gjort vad de kan efter bästa förmåga och inte att någon med avsikt undanhållit paketet. Om man tror gott om andra människor till motsatsen är bevisad känns livet lättare att leva tycker jag så jag kör efter det mottot. Fast vad gäller kvinnan som snabbt knyckte parkeringen jag siktat in mig på utanför den lokala icabutiken vet jag inte riktigt. Jag tror bestämt hon tog platsen det med uppsåt och avsikt.

På väg hem lite senare körde jag förbi ett par med en liten vit hund. Det var inget särskilt med den hunden i mina ögon men när jag såg lyckan i tjejens ansikte när hon tittade ner mot sin lilla hund blev jag smått sentimental och mindes min egen känsla när jag hämtade de första valparna i mitt hundliv. Det otroliga glädje som infann sig när jag stod med den varma valpkroppen och framtidshoppet i famnen och fullkomligt utstrålade lycka. Så fint det var och så märkligt vardagligt det blivit nu. Men inte desto mindre uppskattat. Med det vardagliga följer också vissa fördelar. Även om inte lyckan känns lika tydlig nu så känns inte heller valpassningen, rumsrenheten och bitandet lika jobbigt. Man kan säga att det har jämnat ut sig till ett jämnare flöde och det är nog inte så dumt egentligen. Det är skönt att känna sig bekväm med något även om det sker lite på bekostnad av spänningsfaktorn och lyckorusen.

Slottets nykomling, den lilla svarta valpen, har funnit sig väl tillrätta och charmar både oss och andra. Kanske inte Lyra så mycket dock. Hon är av det svårflirtade slaget och accepterar valpen men inte så mycket mer och hon gör sitt bästa för att slå in en kil mellan valpen och slottsherren Valpen är hittills behaglig och lätt att ha att göra med. Hon äter bra, sover bra och leker bra så vi har inte mycket att anmärka på. Bedårande söt på valpars vis är hon med så det är inte särskilt svårt alls att ta henne till sig. Himla otur bara att det inte är min valp. Fast som plåster på såren har jag fått äran att ta över träningen av lilla Vi, vår goldenfröken. Jag körde henne en dag på kursen för Oliver i veckan och kände helt klart att vi kan ha roligt tillsammans. Nu har vi varit ute och tränat här hemma med. Det kan passa bra med tänker jag eftersom jag är träningssugen och i och med det riskerar att överträna unghunden som mest behöver få vara just unghund, ha kul och mogna i sin egen takt. Och visst har jag tränat fröken Vi förut med men då har det inte riktigt vara med samma känsla som det blir när man vet att man kan gå ”all in”. Så det gör jag nu. Jag tror bestämt jag ska anmäla oss till både wt och bprov, jag har liksom inget att förlora på det men allt att vinna. Let’s go!

Så blir det kväll igen. Hundarna får mat och lugnat hägrar sig. Pocketcockern, min evighetsvalp äter på sitt speciella sätt genom att ta matkulorna en i taget ur skålen bära dem en bit och sedan tugga i sig dem med lugn återhållsamhet. Som att hon noga ska känna efter vad varje bit smakar fast skålen enbart innehåller exakt likadan kulor. Jag tror sättet att äta är genetiskt för bruna Mer gör likadant. Sättet att äta kräver att jag torkar golvet och att de får eget rum vid matintaget eftersom det tar minst dubbelt så lång tid för dem att äta genomfört med flockens andra hundar och dreglande labradorer är snabba med att stoppa huvudet i deras skålar så snart de lämnar dem. Ännu en dag i slottets tillända som sagt, lugnet hägrar sig, hundarna har fått benknotor efter maten, vår mat ligger på grillen och Simon & Garfunkel sjunger finstämt för mig. The boxer är favoriten. Och jag har inget som helst har jag att klaga på. 

Vers 4 från Simon & Garfunkels The Boxer:

Now the years are rolling by me
They are rockin’ evenly
I am older than I once was
And younger than I’ll be; that’s not unusual
Nor is it strange
After changes upon changes
We are more or less the same
After changes we are more or less the same