We need a dog if the game is missing

Det är något särskilt att varva ner efter en fin dags jakt och höra porlande när vinet hälls upp i glaset. Till lukten av valpbajs. Det är många lukter som trängs i slottet nu. Valpbajs är inte den bästa men sådant man får räkna med när en har en hel kull valpar i slottets vita rum. Övriga lukter av blöt hund, jord och allmän fukt är betydligt bättre än vad som varit. Lösningen? En ny avfuktare i hundavdelningen. Den lilla maskinen gör underverk och inomhusmiljön i slottets hund del steg flera grader. I både trivsel och värme. Valpbajset kan den däremot inte gör något åt men när en vet att anledningen till bajslukten är små söta valpar är det ändå helt okej. Värre var det i natt. Då jag först vaknade till en bajsnödig lite större valp. Som hann ut för all del. Och sedan vaknade igen fast då av bajslukt. En mindre sjö av vattning diarré hade spritt sig över vardagsrumsgolvet och nuddat kanten på den relativt nyinköpta lurviga mattan. En håller sig för gapskratt då, och näsan. Fast mest tyckte jag oändligt synd om den trötta mammahunden som mitt i allt drabbats av ett rejält magras. Med skurhink, torkypapper, städattiraljer och kväljningskänslor var det bara att ta an uppdraget. Klappa den deppiga mamma hunden på huvudet och förklara att det inte gör någonting. Ingenting alls, medan en kämpar med både illamående och trilskande plastpåsar i mörkret. Jag kunde tänkt taklampan. Efterklok.

Med nio hundar i flocken är det inte mycket annat att räkna med än att någon kan vara lite småkrasslig, ha ett sår som behöver ses över, en päls att borsta ur eller en klo som fläkt sig. Väldigt många klor är ändå ofläkta och hela om man räknar på helheten. Samma med skador och småkrasslighet. Allra oftast är faktiskt alla nio helt okej. De mår bra och hundlivet rullar på. Idag rullade vi på jakt igen. I lite annorlunda tappning för jag fick möjlighet att vara skytt på en tjejjakt där dagen kombinerades av andjakt och game of clays. Med slottsherren som support och lagkamrat på game of clays skjutningen och svarta Min vid min sida under anddreven blev dagen utsökt. Avslappnad kunde jag vara med för fröken Vi och småvalparna hade barnvakt och fick omsorg hemma. God lunch och trevlig gemenskap bjöd dagen på med. Och sol! Ja ni fattar, det var inte mycket som saknades där. Vilken lyx att med en sådan dag och att bara få glida med och delta. Game of clays har kommit för att stanna känner jag, Jösses så kul det var, mycket mer jaktligt skytte än så blir det inte. Puls och spänning och snabba beslut. Helt utan risk att skadskjuta fåglar med eftersom det enbart skjuts lerduvor. Jag gillar stressmomentet i det. Att det går undan, jag inte vet exakt var duvan ska dyka upp och att jag måste bestämma mig fort. Utan att tveka. Pang! Givetvis gick min popcornhjärna på högvarv med för genast satte tankarna igång om hur man kan få in hundträning i ett liknande upplägg med. Öka tempot lite. Få träningen ännu lite mer jaktlik och få chans att öva på de snabba besluten. Öva på tydligheten och tryggheten i ryggraden som behöver sitta när det gäller. Jag ska återkomma till det när idéerna snurrat några varv och jag har något mer greppbart. Svarta Mins utveckling som jakthund går framåt i stormsteg med. Utvecklingen över säsongen pekar åt helt rätt håll. Viltfinnarförmågan och koncentrationen i arbetet. Hennes lugn vid sidan. Stadig utan att röra en fena satt hon uppmärksam intill mig under anddreven fast min uppmärksamhet tilldelades skyttet. Inte en tendens till en akthöjning ens. Att skjuta över sin egen hund är ändå någonstans målet. Ögonblicket när det går upp för hunden att jag som dess förare också kan skjuta fåglar att apportera. Helheten i jakt, skytte, hundarbete. Där har ni det! Nu blev det inte så många för vår del igår men några fina situationer fick vi. Och efteråt avslutad jakt gjorde den svarta ett fint eftersök på en skadskjuten and jag markerat i en annan ände av jakten. En som bara fått en lätt träff av någon annan och försvann lång bort bak en granridå. En uppgift där en hund verkligen behövdes.  Som Tomi Sarkkinen, domare och återkommande instruktör hos oss brukar säga. ”We don’t need a dog to pick up the bird that we can pick up ourselves – we need a dog if the game is missing!”