”We’ll be friends forever won’t we Pooh?, asked Piglet. – ”Even longer”, Pooh answered”

Visst är det fint tänker jag, att vänskap kan bestå för alltid och ännu längre. Jag hoppas att det är en sådan vänskap jag och min svarta unghund odlar. Det känns faktiskt så. För en stund sedan tränade vi lite ”hålla kvar” på köksgolvet med hjälp av en liten dummy och en gummiboll och pocketcockerns pyttelilla leksaksbläckfisk som hon glömde få med sig i packningen när hon åkte på kollo till min syster och sedan blev kvar. Den svarta unghunden är söt, mild och mjuk koncentrerar hon sig på att hålla den lilla bläckfisken stilla i munnen utan att rulla på tungan. Ansträngningen måste vara total för hon skelar lätt precis som hon gjorde när hon var liten valp och behövde tänka lite extra. Vi övar lite med de tre föremålen, hålla stilla och förflytta sig lugnt, för det finns inte utrymme att öka farten och ta ut svängarna i slottets kök, och lämna av prydligt. Gott uppförande och bra utförande belönas såklart och jag ler mot den svarta hunden medan hon lyckligt knaprar i sig den lilla foderkulan av Lyras lättviktsmat. 

Pocketcockern var på besök med sin nya familj i söndags men jag glömde de lilla bläckfisken då med tyvärr. Det var första besöket ”hemma” sedan kollot som skulle vara ett par dagar blev permanent. Visst blev hon glad att se oss, och vi blev såklart glada att se henne. Efter en stunds promenad, lite lek med bruna Mer och fika och gos inomhus var det dags för pocketcockern att åka igen. När kläderna började tas på klev hon direkt ut till hallen och hennes val att följa med sin nya familj hem var helt utan tvekan. Och det är så där dubbelt igen kände jag, det där med att släppa taget om en hund, lättnaden när man funnit ett nytt fint hem och det ledsna som ändå följer av att lämna ifrån sig en fin vän samsas på något underligt vis sida vid sida. Det är okej och förmodligen precis så det ska vara tänker jag när jag vinkar av den glatt svansviftande pocketcockern. Hon har fått ett toppen hem!

Klockan är sexton och fyrtiofem och det är något så märkligt som trafikstockning på grusvägen utanför slottet. De få som åker på vår väg verkar ha rätt synkroniserade arbetstider för kvart i åtta på morgonen och kvart i fem på eftermiddagen är det rätt mycket trafik. För att vara en enskild grusväg för ett tiotal hushåll alltså. Flockens hundar kan klockan. Rusningstrafiken kvart i fem bryr de sig inte om, inte den på morgonen heller, de vilar lugnt, men så fort klockan närmar sig fem sprätter det i dem varje gång de hör en bil, eller tror sig höra en bil och det smäller i hundluckan av ivriga hundar som ska ut för att välkomna slottsherren som rullar in på gårdsplanen vid ungefär den tiden fyra dagar i veckan. Fast rätt ofta har han ärenden av olika slag att uträtta på vägen hem så tiden varierar rätt rejält mellan dagarna. Ändå har hundarna plockat ut klockan fem som klockslaget då en av dagens viktigaste händelser sker och alla blir galet lyckliga när slottsherren kommer hem från jobbet och det studsas och hoppas och delas ut kramar och närhet från alla håll och kanter. Särskilt småglinen blir lyckliga och vet knappt till sig av glädje. Jag blir också glad förstås fast jag uppför mig lite lugnare och studsar inte fullt så mycket som hundarna gör. 

Igår efter att slottsherren kommit hem och hälsningsceremonin lugnat sig bakade vi faktiskt lussekatter och till och med pepparkakor. Men jag vet inte riktigt med lussekatterna. Degen ville inte jäsa som den brukar, nästan inte alls faktiskt och till slut kunde vi inte vänta längre ansåg jag som började bli trött och lite smågrinig på den krånglande degen. Så vi rullade och formade, tryckte i russin, penslade och gräddade och en varm lussekatt kvart över tio på kvällen satt inte fel det heller. Fast när katterna svalnat ordentligt var de inte så roliga längre, tunga och platta låg de på plåtarna när jag skulle flytta över dem i påsar för att frysa in. I bästa fall duger det att doppa tänker jag, om man doppar rejält. Så det får bli ett nytt bak en annan kväll om andan faller på, men då ska jag se till att starta baket tidigare på kvällen för efter klockan tjugoett får jag sällan gjort ett skapandes gram som ger lyckat resultat. Det är bara att inse.