Well done

Vårdagjämning! Vi firar med en skål för ljuset. Och för Lyra för vår cockerdrottning som fyller år på vårdagjämningen. Varje år. Nio blir hon den här gången. Ett hundliv går allt för fort. Vårdagjämningen är en av årets bästa dagar tänker jag. Den bästa tiden kommer nu. Årstids mässigt. Inte alls för att den andra tiden är dålig, den kommer tätt i hälarna men har svårt att trumfa ljuset. Så är det bara. Åtminstone för mig. Det kommer annat med våren med. En förbaskad seg vårtrötthet de här första veckorna. Min kropp och resten av jag är inte redo att ge sig ut i så många ljusa timmar så snabbt. Smått chockerande. Det kan hända att valpkullen är en bidragande orsak till det med. Fy farao vilken underbart pass det är med dem. Skitjobbigt. Jätteroligt. Påminner mig dock om att jag inte längre är tjugofem och klarar att rodda tre småbarn, hästar, höns, får, katter, ett café och en valpkull. Den tiden är förbi. Det är segt men nödvändigt att inse. Och helt ärligt gick det väl inte helt friktionsfritt då heller.

Idag har de härjat på gräsmattan igen. Valparna. Och avverkat två besök. Så glad jag är över de torra soliga dagarna så de kan rasa av sig utomhus. Än så länge har de enbart prövat hundra kvadrat av tomten. Det finns väldigt många kvadratmeter kvar att utforska men redan de här hundra är som en spännande äventyrspark för dem. Två av dem var lite vågligare än de andra idag och kröp igenom fårnätet ut på den stora åkern. Fast där var det tydligen lite otäckt för de kröp snabbt tillbaka igen. Det finns inget farligt på åkern, bara en väldig massa lera men jag tycker det är onödigt långt hemifrån. Lite grand tänker jag på örnen med, om den skulle komna tillbaka och se en ensam liten valp på åkern. Otäckt.

Hönorna firar också vårdagjämning tror jag bestämt. Jösses vad de värper. Vi håvar in nio ägg nära på varje dag och även om äggen är små och vi äter många så blir det över. Det finns ändå en gräns för hur många kokta ägg, äggröror och pannkakor man kan få i sig på en dag. Hundarna får med, orangegula äggulor ovan på maten och jag ser nästan hur deras pälsar blänker bara av vetskapen om äggens positiva inverkan. Det påminner om råbiff med, eller vad det nu var mina föräldrar åt ibland med ett rått ägg och kapris ovanpå. Jag åt aldrig och har aldrig gjort senare heller. Rätt ägg eller rått kött går bara inte för mig. Kapris klarar jag mig bra utan. Men hundarna älskar det såklart, rå mat tillhör deras natur och trikiner och andra obehagliga varelser som kan bo i det råa vet de ingenting om. Det gör däremot jag alltför väl så jag kör på ”well done”.

Kvällsrycket på köksgolvet nu. Herregud vad skönt att kunna börja nedräkningen mot åttaveckorsdagen och leverans. Många uppfödare säger att det är med blandade känslor när den dagen kommer. Jag är inte en av dem. För min del tycker jag det är underbart skönt och välbehövligt för alla parter. Men. Det betyder inte att jag tycker mindre om våra valpar för det. Inte heller att jag aldrig kommer göra om det och ha någon mer valpkull. Det kommer jag såklart. Med glädje. Likväl kommer jag njuta den dagen de flyttar då också. Glädjas över tiden som väntar efter de åtta första veckorna, förfasas över allt de kan råka ut för och längta efter gemensamma valpträffar då de vuxit till sig och det går att träna dem tillsammans. Men för närvarande känner jag mig lite ”well done” som uppfödare och önskar mig några veckors välbehövlig valpvila.