Jag gillar att skriva. Så jag gör det ofta och mycket, i mina mått mätt i alla fall. Jag skriver så tangenterna glöder mot fingertopparna på den bärbara datorn. Jag skriver för livet, lusten och den känsla av avkoppling och närvaro skrivandet ger mig. En del av det jag skriver hamnar i bloggen, annat blir bara stödord och utkast i samlingen och en hel del annat kommer inte längre än till tanken. Skrivandet ger mig ingen inkomst och jag tjänar inga pengar på själva blogginläggen då jag valt att ha bloggen och hemsidan helt reklam och sponsorfri. Det är ett aktivt val såklart, som till viss del hjälper mig att behålla den avkopplande känslan i att skriva. Jag måste inte prestera texter för någon annan eller av någon annan anledning än för min egen vilja och lust. För en tid sedan läste jag en text ur en tidskrifts nätupplaga om råd för småföretagare, om hur viktigt det är att prioritera sin tid och välja bort de sakerna som tar tid men ger dålig utdelning i pengar. Då satt jag en stund igen med haken i handen vid köksön och funderade över om valen jag gör är rätt eller om jag borde omprioritera och tänka mer effektivitet och lönsamhet. Bloggen skulle i så fall bli den första att få stryka på foten. Fullständigt kvävande och förödande tankar för min kreativa ådra som drivs av lust och spontanitet. Desto gladare och bekvämare, fast också något bekymrad, kände jag mig några dagar senare då jag läste en helt annan text av kulturantropologen Mikael Kurkiala som handlade om hur mycket marknaden påverkar hur vi uttrycker oss och hur det förändrat vårt språk, våra tankar och kommunikationen mellan oss. En del ur texten:
”-Det är klart att själva förståelsen av att ta emot en gåva minskar, när allting handlar om en transaktion. När det finns en allmän uppfattning att vi inte kan ta emot något utan att på något sätt betala tillbaka. Konsumenttänkandet har gått väldigt långt. Det är olyckligt. Han menar att det bidrar till att människor också förväntar sig någon form av leverans, en ”what’s in it for me”- mentalitet”
Det där bet på mig och gjorde mig övertygad om att fortsätta på min inslagna väg. Allt måste inte vara mätbart och jag vill ha friheten i skrivandet kvar. Jag vill skriva, och träna hund, utan att fundera över ”what’s in it for me” utom själva lusten och jag vill kunna dela med mig av saker av glädje utan tankar om att ”ha något tillbaka” Och jag vill definitivt inte styras av ”marknaden”. Hur det kommer att gå och ur länge jag står emot och tjurigt håller fast vid mina tankar återstår att se. ”Men det är ju synd att gå miste om pengar” var det någon som sa. Det kan det för all del vara men det finns andra värden än pengar tänker jag, även om jag är medveten om att pengar spelar en rätt central roll i tillvaron som ensamföretagare. Det är helt klart svårt att klara sig utan dem.
Jag tittar på den gula hunden som vilar i skuggan i hundgården intill mig där jag sitter och skriver. Den gula trogna labrador som har kommit att bli en av mina bästa vänner och arbetskamrater. Jag tänker på hur många gånger under hans uppväxt som jag tvivlade på honom, på om vi någonsin skulle närma oss de målen jag hade för oss två tillsammans. Ibland tvivlade jag galet nog också över de något mindre delmålen, om vi skulle kunna ta oss över även de små trösklarna. ”What’s in it for me” tanken svävade förbi ett antal gånger under vår gemensamma resa. Vad ger det mig att träna en hund som jag emellanåt tvivlar så starkt på? funderade jag. Svaret har kommit nu ett par år senare och lyder enkelt: ”så oändligt mycket att det inte är mätbart”. Jag kan nu när jag tänker på det också känna att målen, som jag i och för sig uppnått även om det tog något år längre än planerat, inte var det viktiga i den här resan utan istället kärleken som kom att växa fram mellan en hund och människa. Hur två kan bli ett och förstå varandra så väl i en ordlös kommunikation mellan två arter. Det ni, är värt lång tid, mycket tvivel och många dagars träning och det utan att den enda krona rullar in. Snarare har väl pengarna rullat åt andra hållet. Och snart ska det rulla ut ännu mer pengar och känslor då jag ska investera ett valppris och troligen en väldig massa kärlek i den gula hundens svarta barnbarn. Men jag ska göra det av glädje och lust och utan känslan av att det måste ge mig något mätbart tillbaka. Vad än marknaden säger.
Ja det är märkligt vad ord kan betyda olika! What´s in it for me, betyder naturligtvis nåt helt annat än pengar för en hund! Men jag tror vi måste tänka så när vi tränar, att vi adderar sånt som betyder nåt för hunden och inte bara att den obevekligen ska lyda. Är det en väl avlad hund så räcker det oftast om föraren tydligt visar sin uppskattning. Men ställer vi bara en massa krav hela tiden, tror jag vi på sikt bara skapar frustration som ljud o stress. Vi är så glada om du Katarina fortsätter skriva utan ekonomisk vinning, tror det skulle skapa stress o frustration även hos dig, bättre med lugn o ro i själen! Men detta är mina högst personliga reflektioner.
Be careful out there…..
*L*