When days get hard, don’t let them win. Breathe and remember who the f❤️ck you are.
September fields funkar i november med. Frazey Fords röst och låtens rytm går hem året om egentligen. Det gör den. Men allra bäst är den på hösten. Till ”afterhunt” en avkopplande mörk höstkväll efter en dag utomhus. Ny favoritölen Miller är upphälld, hundarna gnager tuggben och slottsherren förbereder maten. Hösten och mörkret har absolut sin tjusning det med.
Lad har inte riktigt tid att gnaga på sitt tuggben. Han har fokus på husse. Sitter vid köksön strax under skärbrädan medan slottsherren skivar och skär. Men till skillnad från Lyra och andra som gärna hänger vid köksön gör han det inte för att han hoppas på att något ätbart ska trilla ner. Han bryr sig inte om mat. Är mer av typen som äter för att det är nödvändigt men inte för att han älskar mat. Däremot älskar han sin husse så han försitter inte en chans att få vara nära. Riktigt nära med full uppsikt så han kan följa minsta rörelse hussen gör för att inte riskera att missa en endaste sekund av samvaron. Pal ligger vid mina fötter, han vill vara nära han med men han försitter inga chanser att få tugga tuggben så han gnager samtidigt som han ligger nära. De andra har intagit andra platser. Besta någonstans ute i mörkret i hundträdgården får hon vill gnaga utan störning. Lakrits och Lillie ligger under trappan med sina ben och Till och Lass är någonstans i rummen mellan inne och ute i slussen som förbinder hundavdelningen med resten av slottet. Och Lyra då? På fårskinnsfällen i en av clubfåtöljerna med benet bredvid sig. Hon sparar sitt ben som hon alltid gör, av två anledningar tror jag, dels för att reta de andra när de ätit klart (mina förmänskligande tankar om henne)och hon har sitt kvar men mest för att inte försitta en chans att få uppfostra de andra och tala om vem som fortsatt har högsta tronen i den här familjen. Alla dessa hundar, alla viljor och känslor. Vad jag uppskattar att få leva mitt bland dem!
Det händer att jag blir irriterad på dem ibland med förstås. Sur och tvär när unghundarna hittar på hyss eller de äldre slår lock för öronen och inte har en aaaning om att det är dem jag pratar med. Men totalt sätt är det sällan ändå. Mest är vi glada allihop. Men ärligt var jag lite sur och besviken på Till de sista jakt tillfällena. Hon var speedad och jag sliten. Den dåliga kombinationen igen. Aldrig hundens fel som bekant men lite sur blev jag ändå. Men så dök tillfället upp att få träna i jaktmarkerna nu efter säsong och försöka backa hem och plocka tillbaka det fina vi hade i vårt samarbete i jakten innan de två sista tillfällena. Så nu har vi gjort det, tränat tillsammans med några av jaktkamraterna med möjlighet att rätta till fast i jaktlik situation. Guldläge. jag fick ligga på Till lite i inledning men ganska snart fann vi känslan och avståndet igen. Det avståndet jag vill hon ska jaga på. Tyvärr fann vi inte så mycket fågel, typ nästan ingen alls men för min del spelade det inte så stor roll men det är klart att jakt alltid är roligare när man finner vilt. Det går inte att komma i från. Pal fick vara med en stund också, gå vid min sida medan vi trampade fram i marken och spanielarna sökte. Hann fann sig väl i situationen, lugn och nyfiken följde han med i arbetet. Det bådar gott tänker jag, känns bra inför framtiden. Jag har funderat rätt mycket på framtiden den här hösten faktikst. På i vilken riktning jag ska jobba vidare med mitt företagande, vad mina egna mål och ambitioner med hundarna är och vad jag vill om jag ser till mig själv helt utan inverkan av vad andra gör. Jag ställer mig frågan om och om igen. Den är svår, för jag vill ju så mycket, ser så mycker och blir påverkad av så mycket. Omringad av funderingar försöker jag ta ut riktningen och hyllar samtidigt möjligheten livet ger mig att kunna lägga tid på sådana angenäma funderingar i en värld av kaos och elände och sådant som är problem på allvar. Namaste.
