When I lost my excuses, I found my results

Vi har fått regn. Äntligen, och dessutom mycket. Jag tror på närmare 50 millimeter på de senaste dagarna. Med betoning på tror för varken slottsherren eller jag minns riktigt om och när någon av oss tömde regnmätaren, men blött är det. För första gången i år går det att sätta spaden i marken och jorden känns lucker och lagom fuktig, det var så dags i augusti. Fram till nu har jorden varit stenhård och inte alls samarbetsvillig så jag får väl höstgräva och luckra upp det som inte blev gjort i våras nu istället. Sommarens torka till trots har vi fått riktigt välvuxna morötter i pallkragarna. Fråga mig inte hur det har kunnat lyckas utan extra vattning men lyckats har det och morötterna smakar bra. Det är faktiskt lite av höstkänsla ute idag med regn och blåst. Jag accepterar och tänder några levande ljus inne nu på kvällen. Det är bara att inse att sommaren går mot sitt slut. Som vanligt är jag inte färdig med den men märkligt nog känns det inte så tungt som det brukar trots att jag av någon anledning knappt badat alls i sommar. Ännu märkligare är att jag inte riktigt har längtat efter baden så som jag brukar. I år känns det faktiskt helt okej att möta hösten näst intill obadad och jag förmodar att man inte ska rädas förändringar. Kanske fick jag badat för flera år i förra sommarens värmebölja? 

I förmiddags tog retrievrarna och jag en härlig skogspromenad i småregnet. En välbehövlig, avkopplande skogspromenad passade utmärkt för både mig och hundarna efter fyra dagars sommarcamp. Lite slitna är vi allt men det verkar uppenbart att det behövs mer än fyra dagars campande för att få hundarna på fall. De tycks snarare ha samlat på sig energi och motivation. Det är speciellt med hundarna på många sätt. Hur jag än tränar och aktiverar dem så är det alltid jag som blir tröttast. De tycks ha en aldrig sinande energi att ta av när det är dags för promenader eller träning. Troligen beror deras ork på att de, till skillnad från mig, har vett på att ta igen sig när det ges möjlighet till det. Och att de har mycket motivation till det de gör. Som lilla Lyra idag. Personliga, egensinniga Lyra som helst ligger inne när det regnar ute. Om inte det vankas något alldeles särskilt. Det gjorde det idag när vi fick hem ett gäng fasankycklingar och en liten gulspräcklig tupp som vi kallar Emil. Jag hoppas förresten tuppkyckling blir lika stor och imponerade som sin far Harry, då lär han sätta skräck i både rovfåglar och katter tänker jag. Och vår vita höna kommer säkert att bli överlycklig när hon får se honom i hönsgården sedan när han vuxit till sig lite. Jag tror verkligen hon har saknat manligt sällskap. Hon tycks tvångsruva på ägg som knappast finns och när det kommer ett ensamt ägg att ruva på är det så långt i från befruktat det kan vara, så det lär ju knappast inte leda till något vettigt resultat. En mer deprimerad höna möjligen vilket känns väldigt ledsamt så det är nog hög tid för en tupp. När vi släppte ut Emil och fasanerna kunde söta Lyra tänka sig att vara ute mitt i värsta ösregnet utan att ens sloka med öronen eller se bedrövad ut. Pigg och alert följde hon kycklingarnas pipande medan regnet öste ner över henne. Jag tror hon blåser oss rejält den hunden, tänk så mycket hon kommer undan med bara genom att vara den hon är. Det var inte alls det vädret vi önskade för fasankycklingar, sol och värme hade passat betydligt bättre men Lyra påminde oss om det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder och bristande motivation. Så det fick bli regnskydd och några extra tak till kycklingarna istället så de kan klara sig torrskodda.