When nothing goes right, go left

De senaste dagarna har det varit gott om premiärer och nu var det dags för en till. Utrustad med laptoppen under armen och en stolsdyna i handen gick jag ut på altanen i kvällssolen. Dags för årets första skrivstund utomhus med andra ord. Tyvärr tvingas jag erkänna att det var i tidigaste laget för den här typen av utesäsong. Så varmt är det faktiskt inte än och trots kvällssolen mot pannan blev det lite i kyligaste laget. En tjockare tröja och torgvantar är troligen lösningen på det problemet för ute vill jag vara när tills solen sjunker bakom träden. Alternativ kan ju annars vara att vänta med att skriva till solen gått ner för vårkvällar som den här kan man bara inte avstå.

En annan premiär väntar på att bli gjord med. Vem som ska stå för den vet jag inte riktigt än men någon kommer att få vara först ut med att premiärkissa i vår utetoalett som kom på plats häromdagen tack vare en god vän. Nu står den placerad och klar vid parkeringen redo att tas i bruk. Jag har utrustat den med tvål, tavla med hund, handsprit och toapapper. Den är inte i klass med ett kaklat badrum på hotell Sheraton och inte heller jämförbar med de minutiöst skötta toaletterna längs tyska autobahn med personlig service och städning efter varje besök. Men den är helt okej och funktionell, den har tak och väggar och en dörr som går låsa och till vintern finns det både värme och ljus. Så nu slipper våra kursdeltagare använda skogstoaletten framöver. Jag har uppdaterat lite på hundbajsfronten med och köpt hem en hel låda med miljövänliga hundbajspåsar för att plastsanera så mycket som möjligt. Påsarna är dessutom komposterbara så om någon påse eventuellt av misstag skulle bli kvar ute i naturen bryts de ner efter ett tag och lämnar inga mikroplaster. Känns rätt och riktigt tycker vi. Om någon är i behov av bajspåsar när ni kommer hit så är det bara att hojta så fixar vi en rulle. Eller så kliver ni in på utetoaletten och tar en påse eller två från rullen som ligger på hyllan där.

Dagen idag var egentligen som gjord för vattenträning men annat stod på schemat och jag har ju dessutom bestämt att avvakta med vattenträning ett tag. Åtminstone för unghunden får vänta tills det blir bättre temperaturer. Med sex komma nio grader i havet igår enligt säkra källor känns det väl kylslaget. I och för sig ligger dammen här verkligen långt från havet och är betydligt grundare men jag skulle inte tippa på att temperaturerna inte tar sig över tio grader här heller. Det är bara det att jag är så nyfiken på att starta upp den ungas vattenträning och se hur hon tar sig an den. När jag tänker närmare på det så minns jag hur vi skrattade gott åt henne när hon var halvstor valp och dök med hela huvudet under vattenytan för att greppa apporten de första gångerna hon fick pröva. Vi stod där på stenklippan och och log med hela ansiktet åt hennes annorlunda sätt att lösa uppgiften. Jag medan tårarna rann eftersom de gärna gör det när jag blir glad och lite rörd över djurs sätt att vara och göra. Jag minns att jag tänkte att hon kommer att behöva en del vattenvana för att få ordning på simtekniken. För varje bad blev tekniken mycket riktigt också bättre. Där står jag nu alltså, väntar in lite varmare vattentemperaturer så det ska bli lite behagligare att vara i vattnet innan vi börjar simma på allvar. Jag har bara ett bekymmer angående det nu. Jag minns inte helt säkert att det jag minns var just Mins första simturer. Mina svarta tikar flyter ihop för mig och just nu funderar jag över om det var unga Svart vi stod på stenklippan och skrattade åt och inte Min? Eller var det rent av Russin? Slottsherren minns inte heller så vi skakar bekymrat våra huvuden tillsammans och funderar över vad tiden och åldern gör med oss. Förmodligen är det helt normalt när man lever i en flock hundar med nya valpar var och vartannat år men i alla fall. Jag tycker om att ha koll. Kanske behöver jag föra dagboksanteckningar över dessa vardagliga händelser för att komma ihåg? Men så kommer jag på att jag har bloggen och att mycket faktiskt finns antecknat här. Dagarna med hundarna finns till stora delar dokumenterade så minns jag inte fullt ut så ska jag nog kunna få reda på det i alla fall. Förmodligen finns det återgett någonstans i någon av texterna om Mins badintroduktion, eller om den nu var Svarts eller Russins då. Tänker jag ett steg till så spelar det förmodligen inte någon roll alls vilken hund det var. Det som har varit har ju redan passerat och nu står vi här med en ny bad och simsäsong framför oss att ta tag i  och utveckla, alldeles oavsett hur vattenarbetet och simningen sett ut tidigare. Och vilken hund et var det handlade om. Ibland kanske det allra bästa faktiskt är att inte riktigt komma ihåg?

Alla sätt är väl bra utom de dåliga?

På morgonen idag tog jag veckans utflykt in till byn för att posta ett paket och hämta ett annat. Ute på nittiosträckan på landsvägen kändes hastigheten hisnande hög. Det blir väl så när man som mest kört två kilometer på en grusväg med potthåll under en rätt lång period. Paketet jag hämtade upp innehöll den gule hundens nya hemmagym. Det som ska hjälpa upp hans tassar och få dem att inta sin forna form och styrka. Nu ikväll packade vi upp gymdelarna och slottsherren pumpade i vad vi tror är lagom mycket luft. Sedan stod vi där och sneglade på skapelserna framför oss och funderade över hur i alla sina dar jag ska få den gule hunden stora hunden att balansera på dem utan att tippa av. Det kommer nog att bli en prövning. Som lite uppvärmning tog jag in pocketcockern för en test, hon är ju liten och smidig och besitter i alla fall en viss vana av ”placeboard” träning så det kändes om en bra start att testa med en henne först. Snart rann mina tårar av skratt igen då den lilla hunden gjorde sitt bästa för att balansera på den största röda taggiga ”peanut” bollen och lyckade få hela bollen att skaka. Det här kan sannerligen bli en prövning både för labradoren och mig. Just nu kan jag inte ens se framför mig hur det ska kunna lyckas. Målbilden är minst sagt diffus. Den lilla runda balansplattan, nästa test, fixade pocketcockern plättlätt, gör väl inget att det svajar en smula verkade hon tycka och satte glatt framtassarna på plattan. Kvar att testa är halvbollarna där en tass ska placeras på varje halvboll. Vi får se hur det kommer att gå. Kanske är det ett omöjligt uppdrag. Just nu känns det enklare att träna fram en hund till jaktchampionat än att få till fem minuters fungerande rehabträning för ömma tassar men hinder är väl fortfarande till för att övervinnas tänker jag. 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen