Who knows

I en glänta i skogen dröjde vi kvar en stund. Det var en sådan morgon. En morgon som behövde tas in med full närvaro. Klarblå och intensiv. Kall och frisk efter ännu en natt med frost, full av fågelsång och doft av fuktig jord efter morgonens hagelskur. Och sol. Det är redan mitten av maj och även om kylan gjort att våren bromsats upp och inte riktigt exploderat än tycker jag dagarna går alldeles för fort. Jag vill ha mer vår, mer maj och mer tid men framförallt mer närvaro.

På väg igen genom skogen efter pausen i gläntan hittar hundarna en intressant doftfläck. Hela flocken bromsar upp, luktar noggrant och omsorgsfullt på en fläck på några få centimeter i diameter. Fläcken upptar hundarna ett par minuter innan de strosar vidare. Jag ser inget särskilt med fläcken och känner inte heller någon doft. Jag undrar vad hundarna fick för information, vad det var som var så särskilt och spännande. Kanske en doftmarkering efter en förbipasserande lokatt fantiserar jag, eller något så simpelt som en viloplats för en liten gnagare. 

Vi har fått några valpförfrågningar de senaste dagarna. Både på cocker och goldenvalpar. Kul tycker jag men det är svårt att ge ett vettigt svar när spekulanterna undrar när kullen planeras i tid. Det är så många om på vägen. Om tikarna löper i rätt tid, om det stämmer med jaktsäsongen, om Lyra tänker acceptera vårt hanhundsval. Och så vidare. Det senaste är det som är absolut svårast att svara på tänker jag. Vi har tänkt låta para Lyra men det är inte alls säkert Lyra har tänkt att låta sig paras. Man vet aldrig så noga var man har henne. Särskilt inte när det gäller åsikter om hanhundar. Jag vet att hon gillar gula Bäst men det kommer aldrig att komma på tal. Kanske får vi finna oss i att det inte blir några Lyra valpar alls om hon inte kan tänka sig någon annan än den gula labradoren. Jag fick berättat för mig av en god vän för en tid sedan om en annan uppfödare vars tik visade sig vara omöjlig att para. De hade försökt vid flera tillfällen och valt olika hanar varje gång eftersom tiken tydligt markerat att de tidigare valen inte var att tänka på. De lyckades aldrig hitta en hane som hon accepterade och gav upp avelsplanerna. Vid ett senare löp när tiken börjat bli till åren smet hon hemifrån och parade sig med grannens gråhund. Han dög uppenbarligen alldeles utmärkt. Förmodligen hade hon valt ut honom för länge sedan och bara inväntat rätt tillfälle. Jag undrar vad den hanhunden hade som de andra hanarna saknat? En särskild sorts pondus? En styrka utöver det vanliga? En tilltalande färg?Något måste det i alla fall varit eftersom tiken tog beslutet att han var den enda rätta att föra hennes gener vidare. Jag är rädd att Lyra har liknande planer.