Will to explore

Måndag morgon. Stubbåkrar. Hundratals duvor. Miljoner ärtor har passerat skördetröskan och fyllt i spannmålscontainrar. Jag tittar längtansfullt mot både duvor och ny tröskade fält. Ser fram emot de tränings och jaktmöjligheterna de ger. Duvhöken har varit här igen. Säkerligen slagit några duvor men också fasaner. Flera av dem. Jämmer. Fräck är den med. Slår alldeles intill hägnet, går ner emellan nätsektioner och skyddande buskar. Den går under benämningen ”hökajävel” nu och som ni förstår är vi inte särskilt glada. Jag har hängt ut min gula regnrock med galge på en stängselstolpe som tillfällig fågelskrämma. Jag tänker flytta runt den och kanske hänga ut några jackor till. Kanske kan det rädda några av fasanerna. Det är sannerligen inte lätt att hålla fältfågel vid liv. Våra gammalsvenska dvärghöns och de yngsta fasanerna är instängda i den delen av hägnet där det finns tak. Skyddade för tillfället men inte för framtiden.

De två yngsta hundarna leker på köksgolvet medan jag tar mig an dagens administrativa uppgifter. Det härjas på ganska bra så där som det kan göra hos yngre barn när leklusten tar över och de glömmer bort att de är inomhus. Jag höjer rösten och bryter dem, ber dem går över till mer stillsam lek och hjälper dem med det genom att ge dem varsin morot att gnaga på. Morgonen blir mer samlad så. De är mina två projekt de där två små tänker jag. Två av mina projekt rättare sagt, jag har flera men de här två är nog de som kräver och utmanar mest för närvarande. Utmanar på ett positivt sätt ska jag nog tillägga. För att umgås med unga hundar är något av det bästa som finns hur jobbiga de än kan vara. Som tonåringar i största allmänhet med andra ord. Lass och jag fortsätter försöka finna varandra. Jag jobbar hårt och en aning uppgivet med att få kontakt och gensvar och hon är rätt nöjd som det är. Det är väl ungefär där vi ligger tänker jag. Jag fortsätter pendla. Hoppfull ena stunden beredd att (nästan) ge upp den andra. Tonåringar som sagt. Pal har tappat resten av mjölktänderna(tror jag) och vi ska avancera från tennisboll till dummy idag. Jag har inte velat träna med dummy så länge (mjölk)tänderna varit kvar för dummyn har liksom ramlat omkring i och utanför munnen. Han och Lass har ungefär samma driv, samma arbetslust och kapacitet vad det ser ut som så här långt. Men Pal är oändligt mycket ner kontaktsökande, mjukare och lite ”klenare”. Han behöver mig på ett helt annat sätt än vad Lass gör vilket såklart gör vårt umgänge enklare och skillnaden tydligare. Med Lass får jag en annan effekt. Med henne är det inte så mycket ”will to please” utan mer av ”will to explore”, irriterande nog blir hon också bättre och mer intresserad av mig ju strängare jag är. Men henne fungerar inget daltande och lirkande, det är raka rör som gäller. Svart eller vitt, Himmel eller helvete. Men helvete håller vi oss ändå borta i från som tur är. Jag ska ta de där två svarta trollen med ut på en morgonrunda nu. Umgås med deras olikheter medan morgondimman lättar och jag vaknar till. Välkommen måndag.