Winter wonderland
Tjugo grader varmare än gårdagen men fortfarande vinter. Riktigt rejält dessutom med stormbyar och snö på tvären. Det är fint med vinter på vintern men just nu känns januari onödigt lång. Faktiskt så lång som texten som följer här.
Så nu vet vi varför vintern kan kännas extra lång ibland. Jag känner verkligen att rastlösheten börjar riva i mig lite som jag skrev igår. Fast jag har verkligen inget att klaga över egentligen. Inget alls. Men jag vill liksom komma igång, få vind under seglen och sätta fart. Tids nog tänker jag, tids nog. Jag kan ju alltid skriva. Städa. Baka. Träna. Måla. Hoppas. Vila. Vänta.
Inget av det lockar. Men jag ska erkänna en sak. Jag tycker om vintern. Lite grand. Och jag uppskattar att det är vinter när det ska vara vinter. Som i januari. Och jag är glad över ljuset som gör dagarna allt längre. Och jag tycker om att kura inne med varmt te och raggsockar med en hund vid fötterna om kvällarna och se snön yra förbi utanför fönstret. Vi har klarat oss bra här i snöstormen idag med, lite träningsvärk i benen efter snöpulsandet och i armarna efter skottandet bara men inget strömavbrott eller andra missöden. Morgonens promenader utfördes med mössa och luva på och jackan knappt högt upp i halsen. Det var bara jag hundarna, vinden och tystnaden. Och korparna. De verkade roade av den hårda blåsten och det såg ut som de nöjesflög på vindvågorna ivrigt kraxande. Eller slog de kanske följe med hundarna och mig och hoppades att vi likt vargar skulle leda dem till något ätbart? Korparna var det enda djurliv vi såg till, de följde oss hela morgonen. Övriga djur häll sig undan och hade nog sökt skydd från stormen inne i täta granbestånd. På eftermiddagen tog jag Besta och Vi med ute en sväng till för att provträna snödjupet. Det är verkligen på gränsen nu. I drivorna försvinner apporterna helt men det är inte drivor överallt som tur är. Vi fick med alla apporter hem i alla fall och det betyget fick duga.
Lyra och Lass försvann också i drivorna. De har så korta ben. Lass ben blir eventuellt lite längre till nästa vinter men garanterat inte Lyras. Hon löser det genom att gå i mina spår tätt bakom mig medan Lass hoppas som en kanin i den djupa snön. Lass är drygt sex månader nu och tror hela världen ör hennes. Men hon har en ödmjuk sida med. Den glimtar fram lite då och då och gör mig förhoppningsfull. Det ska nog bli bra det här tänker jag. Med hennes och min gemensamma framtid. Men jag har sannerligen fått lite att hålla i.
